ROBERT MUSIL föräldrar, sina bamdomsintryck, sin uppväxttid och första skolgång finna förklaring till de drag som blivit bestämmande för hans inställning. ”Egentligen borde min levnadshistoria vara intressant genom att jag är en sträng, en högst disciplinerad författare”, skriver han, ”medan det i arvet finns åtskilligt belastande.” Hos farföräldrarna finner han den hederliga stabiliteten ännu ograverad. Sönerna däremot var ”originella”. I familjen förekom en sårbarhet och hetsighet som kunde stegras ända till det sjukliga. Modern tycks vara den som fått behålla sista ordet i hemmet ; han minns hennes hysteriska gråtattacker och faderns eftergifter och fördragsamhet. Av båda känner han sig ha fått egenskaper i arv. Och han undrar om hans ännu på gamla dar utpräglade renhetsbehov inte är en kvardröjande protest mot de vedervärdiga upplevelserna på den militärt drivna skola där han vid tioårsåldern med en drastisk lösning av upp-fostringsproblemen placerades. Andan i hemmet var typiskt borgerlig. ”Sällan att något politiskt kom på tal därhemma.” Men en instinktiv motvilja mot allt som hörde samman med arbetarklassen: ”Tänk hur hyggligt folk som mina föräldrar omedvetet betraktade de strejkande arbetarna som något ont. Och vilken tillfredsställelse när militär dirigerades till Steyr.” De revolutioner han i skolan läste om framställdes som ett utslag av oordning. För franska revolutionen fick han inte den ringaste sympati. Medan åter Napo-leons gestalt, det världsförakt och den kraft som den utstrålade, hade avgörande betydelse. ”Det slår mig när jag tänker tillbaka att det nog också var ett estetiskt element som spelade in. De festliga hornsignalerna, trummorna som rördes, de slutna leden. Vi var varken monar-kiskt eller särdeles patriotiskt sinnade; men vissa ögonblick gick genom märg och ben. Vilka perspektiv”, skriver han 1937, ”för Tyskland av i dag!” I sitt förhållande till politiken var Musil ”en otillfredsställd”. Han var övertygad om att kapitalismen och borgerligheten inte höll måttet, ”utan att jag fördenskull hade kunnat ansluta mig till deras politiska motståndare”. Österrike föreföll för trångt och för provinsiellt för hans litterära aspirationer, i stället kände han sina förpliktelser gälla hela tyska kulturen. Men vid steget ut spärrades vägen för honom genom den bruna bojkotten. Adolf Frisé, en litteraturhistoriker vars namn numera är nära förknippat med Musils, har berättat för författaren till dessa rader hur det gick till. Det var år 1935. Dr Frisé hade publicerat en essä om diktaren. Svaret kom i form av en stort upplagd, järnhårt polemisk artikel i Das Schwarze Korps, Himmlers organ. Efter den stunden blev det tyst om Musils namn och verk. Han levde alltmer tillbakadraget. Ofta föreföll hela företaget honom ”lättsinnigt”, att ”bygga vidare på ett korthus medan jorden rämnar”. En anteckning från denna tid lyder: I morse kom det utan vidare för mig (något som möjligen kan passa en förti- eller femtiåring men inte en sextiåring): Vem och hurdan är du? Vad har du för grundsatser? Hur tänker du få en helhet av detta? I varje fall en författare som hör till den här epoken. Med mycken och föga framgång. Det är intressant nog. Ofta starkt behov av att avbryta allt. Tycker då mitt liv är förfelat. Har inget självförtroende. Men släpar mig vidare med att arbeta. Och då och då förefaller mig det som jag skriver vara av vikt. Jag måste också fråga efter mig själv och mina erfarenheter och mina grundsatser på ett sätt som svarar mot detta tillstånd. Inte för det att det kunde vara intressant, utan för den kris jag befinner mig i. Därifrån faller det också en del ljus på omvärlden. Den skoningslösa självkritiken stegrades tidvis till det ytterliga, berättar dr Frisé i ett förord. Med monoman besatthet höll diktaren emellertid fast vid sitt verk, ruckade i det oändliga på enstaka vändningar och satser eller bröt sönder hela kapitel som redan var färdiga, och byggde upp dem på nytt. Hans livsverk var och förblev en torso. Mot sin vilj a tvingades Musil genomföra det ”ontologiska konststycket” att bli levande först 445