EGON KÖTTING som död. Det tycks gå med honom ungefär som med Kafka. Efter några glänsande tidiga verk som endast var kända för ett fåtal växer ryktet postumt. Och varför? Svaret är inte lätt att finna. Man bör väl inte förbise det speciella läget i Tyskland: man befinner sig här i ett eklektiskt skede av nyupptäckter och restauration. Thomas Mann lika väl som Franz Kafka, Josef Roth, Stefan Zweig, Kurt Tu-cholsky, Hans Fallada hör till den blandade skaran av återupptäckta. Men även om det är svårt att pejla de verkliga orsakerna till en diktares aktualitet så får man i fallet Robert Musil säkert anta att parallellitetskänslor och gamla latenta frågeställningar har väckts och tränger sig på. Nyligen kallades Musil i den tyska veckotidningen Die Zeit för ”en modern klassiker”, och ”klassisk” är det omdöme som för ögonblicket sammanfattar vad man menar om hans roman ”Der Mann ohne Eigenschaften”. Thomas Mann har betecknat den som en ”i djupaste mening aktuell bok”. Och en känd kritiker i Tyskland, Ernst Wilhelm Eschmann, utlät sig för inte länge sen i översvallande ordalag i ett brev till dr Frisé: ”Vilken författare, vilken diktare! Vad är Proust, Valéry, själve Balzac jämfört med honom? För att inte ta den harmlöst älskvärde Thomas Mann. I paritet står endast — med samma okonstlade originalitet — Dostojevskij och Goethe.” Det må man kalla ett ärofullt eftermäle — från total glömska till entusiastisk jämförelse med Goethe! Samtidigt börjar Musils verkliga betydelse långsamt klarna. Jean Paulhan sammanfattade för ett par år sen sitt omdöme i orden att det var en skandal att man i Frankrike kände varken Musil eller Benn eller Broch. Musil hör, har det sagts, till de författare vars framgång med ett verk kommer deras föregående att falla i glömska. Han var 26 år då han först slog igenom, med debutromanen ”Die Verwirrungen des Zögling Törless”. Fem år senare, 1911, kom nästa bok, ”Vereini-gungen”, två noveller om äktenskap. De fick rykte som psykoanalytiska experiment, vilket inte var riktigt. Däremot hade det varit riktigt att i dem se den tyska expressionismens egentliga förelöpare. 1921 kom skådespelet ”Die Schwärmer” och 1924 ”Vinzenz und die Freun-din bedeutender Männer”. Novellsamlingen ”Drei Frauen” samma år har tryckts om två gånger postumt, först i Schweiz 1943 och förra året i Rowohlts billighetsserie. När första bandet av ”Der Mann ohne Eigenschaften” kom ut 1931 hade diktaren redan i många år varit bergtagen av sitt stoff. Mer än tjugo år av sitt liv ägnade han åt detta projekt. Dess upprinnelse måste sökas ända tillbaka till första början av hans författarskap. ”Felet med den här boken är att det är en bok”, förklarade Musil en gång vid genomsyn av sina noveller. Det hade legat ännu närmare till hands att säga så om den gigantiska romanen. Att du inte kan sluta det gör dig stor, försökte Thomas Mann intala sig när han arbetade med ”Bergtagen”. Och på ”Bergtagen” tänker man vid läsningen av ”Der Mann ohne Eigenschaften”. Själva storyn är något mager, utan yttre men med desto större inre spänning. Ser man bara till handlingen förefaller verket en smula anemiskt. Men tyngdpunkten i de båda första banden ligger i analysen av det intellektuella och andliga läget: esteticismen, psykologismen, hedonismen, böjelsen att ”tänka i essäer”, det litterära snobberiet i sällskapslivet, dekadensen vid hovet, koncentrationen av makten till industrin, hotet mot Österrike av dess storebror Tyskland som med sina snabba tekniska framsteg, sin disciplin och sin styrka inte hade mycket till övers för garnityret Fichte, Goethe och Nietzsche. Vi får uppleva ett enda ändlöst, andlöst, ofruktbart år i donaumonarkins historia, vändpunkten kring 1914, då världsma-skineriet i själva verket redan gått i baklås men officiellt alltjämt fungerar vidare som om allt vore gott och väl. I motsats till andra skildrare av denna epok, t.ex. Zweig och Roth, överväger hos Musil inte vemodet utan ironin. I centrum för bokens handling står Ulrich, 446