ROBERT MUSIL en elegant lebeman, presenterad som ”mannen utan egenskaper”: närmare besett har han så många att de fördenskull tycks upphäva varandra. Han är son till en hög ämbetsman; han är f.d. kavalleriofficer och damernas gunstling; dessutom är han den anonyme företrädaren för sin förvirrade tid, så anonym att hans efternamn faktiskt aldrig nämns. ”Till sin läggning handlingskraftig och driftig” blir Ulrich författarens alter ego. f ör Ulrich är också den moraliskt medvetne: utsatt för tidens förförelser, lydande under dess betingelser, blir han samtidigt den som avslöjar de sjukliga dragen hos sin tid och sin klass. Kring honom grupperar sig drygt ett dussin figurer, alla klart tecknade liksom verket i sin helhet är ett under av arkitektur och precision. Där är doktor Arnheim, den olympiske ”storskriftställaren” och av metafysiska spekulationer illuminerade kapitalisten, en preussare med en världsmans later (ett avslöjande porträtt av Walter Rathenau); Moosbrucher, patologisk sexualförbrytare; Tuzzi, klassisk wien-diplomat; den grandiost korkade greve Leins-dorf; den fanatiske hakkorsstudenten Sepp som svärmar för den tyska folksjälen; general Stumm von Bordwehr som vill ”förandliga” den milda monarkiska militarismen i Österrike; bankdirektör Leo Fischel, businessman ut i fingertopparna; homosexpedagogen och profeten Meingast (Ludwig Klages) ; den socialistiske barrikadstormaren doktor Schmeis-ser; den esoteriska salongslejoninnan Dio-tima; den av religiöst vanvett omtöcknade Clarisse... I dessa med ironisk pregnans tecknade gestalter fångar Musil sin samtids karakteristiska drag. Mest fascinerande är berättelsen om Ulrichs incestförhållande till systern Agathe; den formar sig till en av de mest egenartade och djärva kärleksromaner som världslitteraturen har att uppvisa. Ulrich anförtros ett hemlighetsfullt diplomatiskt uppdrag som går ut på att få till stånd en specifikt österrikisk ideologi. Men idén går inte att realisera eftersom tiden inte längre vet av några förpliktande idéer. Ulrich är geniet som vill avskaffa den banala verkligheten — men som när allt kommer omkring själv blir en ”Je-Nachdem-Macher”, en som tvingas rätta sina handlingar efter omständigheterna. Riktigt lyckad är nu inte teckningen av Ulrichs person; med sitt övermått av tankeblixtar, sin klokhet, sin överintelligenta spetsfundighet får han drag av övermänniska. Romanens tema är den totala omöjligheten att genomskåda världen. ”Tidigare har man levt så att säga deduktivt, utifrån bestämda förutsättningar, och den tiden är förbi. I dag lever man utan ledande idéer men också utan att förfara medvetet induktivt, man griper sig an med tillvaron på samma sätt som apan.” Talet om ”gott” och ”ont” har enligt Musils mening förlorat sin innebörd sedan det blivit uppenbart att det inte längre är fråga om konstanter utan om funktionsvärden, så att den goda handlingen är beroende av de historiska omständigheterna och den goda människan av den psykologiska skicklighet varmed hennes egenskaper bedöms. Det unika i romanens tidsanalys uppmärksammades genast då första bandet kom ut i början på trettitalet. Den ”överraskade med att äga en lidelse”, kommenterade Musil det själv, ”som numera i viss mån är malplacerad, den att äga riktighet, exakthet”. Men först tredje bandet, som publicerades året efter hans död, visade att diktaren ville ge något mer än kritik och analys av sin morbida tidsålder. Redan i Ulrichs gestalt fanns antydningar om andra verkligheter, hållpunkter bortom de psykologiska råmärkena. I de postuma utgåvorna tränger verket fram till det religiösas problem. Ulrich var förtrogen med det tänkesätt som i sin obundenhet snarast kan betecknas som ”gudsfritt”, heter det på ett ställe. ”Men om detta gudsfria betraktelsesätt inte skulle vara något annat än den tidsenliga vägen till Gud? Var tid har haft en annan väg till honom, en som svarat mot dess fulla andliga resurser. Skulle det alltså vara vårt öde, det öde som tillhör de vetenskapliga sanningarnas epok, att förneka drömmar, legen 447