SOLSKENSSVERIGE OCH LOPP MARKNAD aldrig av på kraven att en bild skall vara skarp och klar och ha något att berätta” heter det i förlagets introduktion och den är riktig (i allmänhet alltså). Skarpa och klara — och för motivet ytterst fördelaktiga — är Lilje-roths bilder, och visst berättar de hur det ser ut i Göteborg, i Halland och i Blekinge — men helst när solen steker hett och det är utmärkt vacker väderlek. Han vet att svenskarna är ett soldyrkande folk och han bryr sig inte om att erinra om varför de är det. Men ibland erinrar han sig — dessvärre — att det bor en oäkta museiman i varje äkta svensk och då måste han ta en bild av Hallandsgår-den och under björkarna ställa en dej lig dej a i hemvävt med långa Wagnerflätor och ännu längre näverlur. Det är inte riktigt snällt av honom. Liljeroth har också tagit bilder till en bok om London som är försedd med en intressant men väl citatspäckad inledande krönika av Gunnar Dahmén. I dessa bilder ger fotografen väl mycket utrymme åt det museala: flera bilder av kungahusets medlemmar — den utanför biografen är dock alldeles ypperlig men inte tagen av Liljeroth (det regnade) — litet för mycket livgardister i procession och därtill de enda detalj bilder jag någonsin sett av Prince Albert Memorial. Och även om man saknar mycket — till exempel bostadsmiljöer och heminteriörer — är helheten ändå upplysande om det London en turist oundvikligen råkar ut för. Men som vanligt har Liljeroth haft tur med vädret, den berömda dimman lägrade sig inte förrän i solnedgången. K. W. Gullers rör sig i sin Englandsbok mera expansivt både i klimatet och miljöerna. Han är inte fullt så utpräglad soldyrkare och ser mera av både dimma och sot. Han kan visserligen göra ett lysande glamourfoto av tre cricketspelande Etongossar formerande en fulländad djupdiagonal in i bilden men han kan också utan estetiska biavsikter låta ett gammalt arbetarpar med fårade ansikten och trötta händer berätta mer om slit, fattigdom och uthållighet än många gruvliga romaner. Gullers är inte alltid i klass med sin Englandsbok — den s.k. nya Sverigeboken är en relativt ointressant svit av ett och annat med en högst allmän lovsång till fysisk och mental duktighet (Alice Babs, The Svedberg och så vidare) i det vackra och präktiga Sverige, där åtminstone hederlighetens sol alltid lyser som en pannkaka. Betydligt friskare och okonventionellare är Det ljuva Frankrike. (Tore Johnson) Gullers bilder i Sigurd Hoels bok om Norge som är en hel (kortfattad men ganska kompakt) geografisk beskrivning av landet. Fotografierna är här inte på långt när så väl reproducerade som i Allhems böcker men Gullers hävdar sig här ändå utmärkt både i de dokumentariska eller reportagemässiga bilderna och i ett par svindlande sköna land-skapsstycken — ”Vår i Brönnöysund” ger till och med i sin säkra asketiska uppbyggnad liv åt ett så banaliserat motiv som björken vid vattnet. Kameratekniskt och reproduktionstek-niskt har väl Gullers skicklighet aldrig förr kommit så väl till sin rätt som i den nyutkomna ”Gamla Stan”. Det glatta papperet med sin text i liten fet bodoni, den djupa svärtan eller glansen i alla mörka ytor, de nästan smattrande ljuseffekterna ger åt boken ett ytterligt luxuöst intryck. Prångets vällust, grändbrunnens djupa lockelse, valvs och murars fasta njutning — allt detta är fint fångat. Inte alltför många av dessa bilder är väl över-raskningsbilder, och det gör att de litet förlorar i omedelbarhet vad de vinner i elegans och skärpa. Men en av dem, en av de bästa, ser åtminstone ut att vara det. Gumman som hänger tvätt ute i det djupa gårdsschaktet och bildens andra hälft dominerad av det breda svarta porthålet fullt av ogenomträngligt mörker är ett mästerstycke som berättar något om ”människans villkor”. Gullers har haft förmånen att ha en av våra förträffligaste Stockholmsskildrare till följeslagare — Stieg Trenter har entusiastiskt gått 451