ÅKE JANZON till verket och presterat en initierad och läsvärd bildkommentar. Rune Hassner har i ”Sköna Frankrike” fått en ännu briljantare kommentator. Lätt, snabb och oöm ger Sven Stolpe här prov på sina betydande erfarenheter och uttryck åt sina oförgripliga meningar. Man läser honom med ett dubbelt nöje, nöjet att läsa en osedvanligt skicklig skribent med en osedvanligt personlig uppfattning och nöjet att bevittna denna vitala eminens’ understundom förekommande överslag och saltomortaler. ”Se upp, du tunge german, när du möter henne”, ropar han i sin mistlur till läsaren när han — trots mycket motstånd — fått Hassner att föreviga den parisiska butiksflickan. (Vi lovar att se upp.) Någonstans i bergen grips Sven Stolpe plötsligt av en mera rousseauansk entusiasm och meddelar oss med kärv lakonism: ”fiskare och bergsbor är de riktigaste människorna”. (Vi lovar att vid tillfälle äta mera gratinerad fisk.) Men när han kommenterar en bild av fyra små barn som Hassner tagit i en gränd på Korsika på följande sätt: ”Är någon av de här små herrarna en kommande kejsare? Skall någon av dessa små kroppar en gång förflyttas till Panthéon i Paris?” — ja, då måste vi lova att vara snälla. ”Sköna Frankrike” är alltså en alldeles förtjusande bok, och det är inte bara Sven Stolpes fel utan också Rune Hassners förtjänst. Framför allt är Hassner en utomordentlig människoskildrare som har en förbluffande förmåga att ta sina offer på bar gärning — sysselsatta med att leva inte med att posera. Till och med när han lyckas placera Christian Dior — en alltjämt berömd skräddare — på en stol i ett provningsrum får man inte ett intryck av en herre som mot sin vilja blir fotograferad utan snarare av en person som just håller på att regissera ett stycke tyg. (Men likheten med Olof Molander är suggererande.) En existentialistflicka från den vanliga trakten får han på sin bild så massiv att Notre Dame i bakgrunden ser ut som ett litet öppet nålbrev. Hennes tunga djuriska ansikte, som ser ut som det aldrig i sitt liv sett en fotograf (eller någon annan människa), kommer en att ompröva hela sin inställning till existentialismen — tills man plötsligt inser hur utomordentligt vackra hennes vita stora händer är ... Också de mera uppenbara symbolerna har ibland en benägenhet att osökt passera det hassnerska objektivet. Den gamla vithåriga kvinnan i svart med handen mot hopsjunket bröst har just i det fotografiska ögonblicket passerats av fyra välfödda svart-håriga ungdomar i vita skjortor. Mitt under pågående handpåläggning hittar Hassner en kvacksalvare ”med obeskrivligt lögnaktigt ansikte”, och i ett gathörn har han naturligtvis turen att se Jean Paul Sartre sur och trumpen stöta ihop med en bastant madame. Rune Hassner är en hänsynslös berättare — om det Frankrike han finner är det ljuva, det sköna, är det inte hans förtjänst. Men vems fel kan det vara när han i Cerbère på sandstranden ser ”ur skummet spolas upp den nakna sköna kvinnokroppen”? (Versen är Stolpes.) Mest av alla besläktad med Hassner — och minst med Liljeroth — visar sig Tore Johnson vara i ”Paris’ hemliga tecken”. Det är åtminstone till format och omfång den anspråkslösaste av alla här upptagna bildböcker men den är ändå i något högre grad än de övriga en verklig bok. Johnsons bilder är nämligen inpassade i Göran Schildts meditativa essayer om Paris’ väsen. Det är en farlig genre att skriva om så obestämd materia men Schildts fina ton, på en gång melankolisk och intensiv med en lätt touche av filosofisk spiritualitet gör boken njutbar, läsvärd. Och Tore Johnsons bilder är verkligen värda begrundan. Vi är plötsligt på oändliga avstånd från Sol-skenssverige och vi frågar oss med bestörtning om vi ens befinner oss i det ljuva Frankrike, när vi möter dessa bilder av rännstenar, dessa trottoarkanter över vilka en mörk vätska rinner — gudarna vete varifrån. Vad säger oss bilden av den medelålders herrn i plommonstop som vänder ryggen åt oss och putsar örat medan han studerar en tidningsaffisch. En herre i halvfigur. En halvherre? Den okände borgarens grav? Hursomhelst, han väcker vårt intresse, kanske gör han oss uppmärksam på det beklagliga faktum att de flesta intresserar sig för något helt annat än vi (än oss). Den utmärkt komponerade bilden av gravhällen med den förbluffande inskriften ”Miss Fun 12 nov. 39” stämmer oss till den bizarraste eftertanke. Här ligger alltså en hund begraven. Men man behöver inte ana döda hundar överallt i Johnsons bilder, även om de ibland lockar till rebusartade meditationer. Redan hans tekniska raffinemang intresserar: se båtarna på Seine där vattenytan verkar utplånad, de flata farkosterna ligger som öppna askar på en plan skiva. Eller se det fula hotellet som är taget långt bortifrån 452