BOKRECENSIONER ÅTERBERÄTTAT Ragnar Albin: Jesus från Knaback. Bonniers 1953. 14: 50. I sin religiösa roman ”Jesus från Knaback” har Ragnar Albin låtit evangeliernas huvudperson återfödas i vår egen tid, på Skånes ostkust, och tala genom en fiskares och fåraherdes mun. Han växer upp i en liten stuga vid heden, nära blommor och djur och de enkla tingen, helt genomträngd av medvetandet om att vara Guds son. Genom honom blir det lilla fiskläget mondänt och berömt, ty han utför där liknande kraftgärningar som för tvåtusen år sedan och förkunnar samma lära av kosmiskt enkel storhet, vilket på nytt för honom till en huvudskalleplats. Han förråds för silverpengar och förintas till sist vid en atomkrevad på heden, därför att han, den forna herden, inte kan låta bli att försöka rädda ”de ängsligt bräkande fåren” som är utsedda att experimenteras med. Samtidigt omkommer ”den store vise” som har spekulerat fram atombomben och krigsöversten som lider av att nödgas använda den. Den onde rövaren och den botfärdige. En ganska bisarr skapelse... Själva idén att omplantera Jesus i modern miljö är kanske inte helt originell — strängt taget borde varje kristen predikan genomföra det konststycket. Så som Ragnar Albin har förelagt sig uppgiften, kräver den mycket för att ge illusion. Ty skulle Ordet inkarneras på nytt, kan man anta att det till sitt innehåll och djup skulle vara detsamma som det alltid har varit hos alla sanna ”frälsare”, men formen skulle nödvändigtvis bli ny, slående, hittills ohörd. Det har dock Ragnar Albin inte gått i land med. För att ge avstånd och sagoton har han i stället skapat ett starkt arkaiserande, bibliskt färgat konstspråk som innerst vilar på en orimlighet, ty när tiden så tydligt är Gustav VI Adolfs, varför talar då både Jesus från Knaback, hans omgivning och berättaren själv som på Karl XII:s? Författaren genomför stiliseringen i alla sammanhang och så till övermått att läsaren i alltför hög grad kommer under formens bann och tröttas som av kanslispråk eller någon urmodig akademisk rot-välska. När författaren ändå inte så sällan lyckas rycka oss in i sin värld, segrar han, tycks det mig, snarare på trots mot den form han valt än genom dess hemliga magi. En gripenhet, ett visst lidelsefullt och klart begrepp om evangeliets anda bryter igenom det stiliserade kur-bitsmålandet. Med flödande fantasi skildras marknadsvimlet av lagvrängare och åtalare, tempeltjänare och teologisk fakultet, kungliga ämbetsmän och krigsfolk, kloka som spärrats in och till hälften vansinniga som övervakar dem, filmstjärnor och hårdhudade journalister, och som en grupp för sig författarna på värdshuset, skrivande på sina julböcker och hetsade medelst smärre förskott — de kallas genomgående ”de orolige” och är sin tids vanmakts röster. Styrda av pengar och maktbegär och snärjda i de krångligaste paragrafer, råkar de flesta av figurerna in i befängda situationer, som när ”den rättfärdige” åser valet av skönhetsdrottning med moralisk förtrytelse, vilken hastigt förbyts i förtjusning när han kommer underfund med att det är ”hans eget kött och blod” som prisbelönts. Det vingliga och krångliga, det vanmäktigt förtvivlade, ställt i relief mot det oförvillade i budskapet, ger upphov inte bara till burleskt ironiska och samhällssatiriska effekter utan också till mer sammansatta eller allvarliga stämningar, såsom ”den oroliges” metafysiska anklagelser och huvudpersonens svar på dem, eller det kraftfulla angreppet på uppståndelsedogmens formulering i vår ritual. ”Ty blodigast av alla slagfält är ett människohjärta.” Slutscenerna är bisarra i sin undergångsstämning. Andens bärare har då förintats — genom vetenskapen, tekniken och till sist genom löjet, ty hans offerhandling för fåren görs till en vits. Han lever i Maria Magdalenas hjärta och skall återkomma i sagor att skrämma barn med och i syner och tecken vid havet. ”Sanden yr igen i O 55 sparen. Margit Abenius 454