BOKRECENSIONER RIMBAUD ÖVERSATT Arthur Rimbaud: En tid i helvetet. Översättning av Helmer Lång. Image Förlag, Malmö 1953. 14: 50. Den nya svenska översättningen av ”Une saison en enfer” utges vid en tidpunkt, då det är lättare än på länge att närma sig detta i oändlighet kommenterade diktverk utan mytiska distraktioner. Dels vet vi numera att Rimbaud inte är en så alltigenom unik företeelse som han menades vara på den tiden då katoliker, surrealister och andra troende tävlade om att vantolka honom till sin förmån; en del av trycket har avlastats på Corbière, Ducasse och andra nästan lika representativt sällsamma genier från samma period. Dels och framför allt har de mytiserande läsarterna som sådana fått ett grundskott genom Etiem-bles stora och förödande avhandling, vars första del offentliggjordes för några månader sedan. Dimbildningen håller på att lätta och det är en lust att kunna läsa texten utan samvetskval för att man läser den sådan den är. Upphovsmannen till den nya översättningen, Helmer Lång, har bemödat sig om att återge texten klart och tydligt. Han håller sig avsevärt närmare till originalets ordalydelse än Ekelöf gjorde när han tolkade verket i ”Karavan” (1935). Som hjälpreda vid läsningen är Långs version alltså bättre än Ekelöfs. Men förlaget, som har kostat på volymen en närmast magnifik utstyrsel (med teckningar och färglitografier av Malmöimaginisten C. O. Hultén), borde ha sträckt sig till att meddela också Rimbauds version. En sådan åtgärd borde vara obligatorisk när det gäller ett verk av denna art och en översättning som så uppenbart har karaktären av översättning, inte omdiktning. Man behöver inte gå så långt som till de inlagda dikterna för att kunna fastslå, att den innehållsliga troheten på intet sätt motsvaras av den poetiska; i det senare avseendet ger Ekelöf trots många godtyckliga detaljer en bild som har större förutsättningar att stå ensam. Kritiken drabbar inte så mycket Helmer Lång, vars ambition knappast kan ha varit att ta upp tävlan också i ”språklig alkemi”. Men den drabbar Image Förlag och skulle drabba hårt om det inte vore ett faktum att vi här har att göra med en barbarisk nordmannased, som också större och mera erfarna editörer tycks sakna lust och kraft att bryta med. Bengt Holmqvist I FÖRSTA SIN UNGDOM Charles Morgan: Morgonvind. Översättning av Carl Sundell. Bonniers (Gula serien) 1953. 14:50. Vem grips inte av ett rosafärgat vemod, när man flyttas tillbaka till England i seklets början, till en murgrönsklädd herrgård, där squi-ren röker sin pipa i det ekpanelade biblioteket och bjuder den latinintresserade gymnasisten på kex, där tennisbollarna studsar på smaragdgröna gräsmattor, där en herrgårdsfröken i vitt fladdrar mellan träden i den lummiga parken eller vilar under en bredbrättad solhatt på botten av en punt, som sakta stakas uppför floden av kärlekskranka och svartsjuka kamrater. Den nostalgiska tonen över Charles Morgans senaste roman är påtaglig men helt naturlig på grund av miljön och ämnet. Som en variation på sitt tema av mer eller mindre ”omöjlig” kärlek har Morgan i ”Morgonvind” valt en skolpojkes svärmeri för en några år äldre flicka. Denna Rose Letterby får i pojkens ögon en nimbus av gåtfullhet och hemlighetsfullhet, höljes i en slöja av skönhet och mystik. ”Hon hade förmågan att tända Men magiska lampan’ inom sig”, säger David Har-brook, när han fyrtio år senare rekapitulerar händelserna med sin syster, som lugnt flyttar ner Rose på jorden från gymnasistens svärmiska himmel. Hade historien berättats av en Walter Ljungquist, skulle den ha fått den blossande och liljedoftande romantikens tjusning, hos Morgan är trädgården inte så igenvuxen och överblommad, där går morgonvind i gräset, stämningen är mer seren, romantiken svalare. Genom fyrtio årslinser projicieras bilden av den brådmogne pojken, skarp i konturerna men kanske inte helt korrekt i proportioner och nyanser. Fotografer brukar göra vissa retuscher, och man kan ju misstänka, att berättaren fått med något av sin egen mognad som vuxen i minnesbilden av sig själv. Men ingenting hindrar att man accepterar David som ett särfall, Charles Morgan själv kan mycket väl ha varit ett så begåvat barn — skalden Sidney Keyes, t.ex., var ju en dylik rar planta i begåvningarnas örtagård — och hur som helst är porträttet utsökt och fängslande. Detsamma gäller Rose Letterby, som egentligen är en ganska vanlig ung flicka, liksom sedd i dubbelperspektiv ; en elegant skiss som blir en intressant studie. 455