BOKRECENSIONER Eftersom Charles Morgan denna gång avstått från pretentiös livsfilosofi och metafysik och utbytt översinnlig erotik mot legitimt gossesvärmeri, som ingenting mer kräver än närhet och tillåtelse att få beundra, borde han inte behöva reta sina motståndare alltför mycket. Naturligtvis kan en sådan här roman förefalla en smula anemisk; den är en akvarell, som David själv säger om sin historia, och därför måhända en smula omodern i dessa de konkretistiska oljornas tid. Men akvarellen är nu en gång den engelska nationalkonsten, inspirerad av det engelska landskapets säregna charm och poesi, och i den genren har Morgan som författare en obestridlig rangställning. Översättningen är välgjord, och Anders Österlings förord gör strängt taget en recension överflödig. Martin Melander ROMS MYSTERIER Carlo Levi: Klockan. Översättning av Jesper Bj urström. Bonniers 1953. 19:50. Carlo Levi hör liksom exempelvis Moravia till de italienska författare vars sabotörtalanger och obekväma artikulation fascismen redan på ett tidigt stadium sökte likvidera och pryda med munkavle. Moravia lyckades ju för sin del undgå censuren genom att tillgripa taktiska omvägar och smuggla in sina sprängämnen bakvägen, dvs. under pseudonym och i allegorisk förklädnad. Levi blev däremot regelrätt förvisad till Syditalien, närmare bestämt till den utsugna och efterblivna provinsen Lu-kanien. Tydligen hoppades man att denna isolerande avkroksmiljö definitivt skulle avväpna och förstumma honom. Paradoxalt nog blev emellertid motsatsen fallet. Ty just i denna primitiva landsända med dess bondeproletärer och rituella sedvänjor mötte Levi en livshållning och ett kulturmönster som inte bara korresponderade med avgörande komponenter i hans eget väsen utan också i sig själva fungerade som en synnerligen effektiv kritik av fascismens ödsliga ideal. Stimulerad av kombinationen skrev han så sin debutbok ”Kristus stannade i Eboli”: ett slags aktuell folk-livsskildring med mytperspektiv, på en gång en social-politisk samtidsstudie och ett eko ur magiska tidsåldrar. För bönderna i 30-talets Lukanien som tyngda av omänskliga skatter tvangs gå ba lansgång på svältgränsen framstod huvudstaden som den kommersiella statens främsta sinnebild och slavdrivare. Levis nya bok ”Klockan” utspelas visserligen åtskilliga år senare eller strax efter andra världskriget då samhället håller på att ansiktslyftas och den forna terrorregimen åtminstone officiellt dragit dödssucken. Men fortfarande är det Rom som spelar rollen av förödande monstrum, ett slags byråkratisk rovspindel i mitten av sitt maktnät: ”inbegreppet av alla tänkbara negativa sidor i en falsk och förfallen värld”. Citatet anger det lågtryck som över huvud präglar bokens politiska klimat: den spontana sammanhållningen under kriget har avslöjat sin nödtvungna karaktär och efterträtts av ett in-trigant kaos där reaktionärer av olika kulörer vädrar morgonluft. Levi offrar härvidlag ingenting åt illusioner; han tar blodprov på ett samhälle med allvarliga sjukdomstecken. Som den oförvillade diagnostiker han är avstår han samtidigt från alla vaneomdömen. För honom har alltså klasskampsbegreppen reducerats till glansbilder utan relevans, de liberala såväl som de socialistiska idéerna har degraderats till diffusa schabloner: ”verkligheten ligger någon annanstans och tycks inte ha något medel att uttrycka sig.” Sin ideologiska gränslinje drar Levi vertikalt genom samhället och namnger antagonisterna som ”jordbrukare” respektive ”ludvigianer”. Med de förra avser han de människor ”som själva gör tingen, som skapar fram dem, älskar dem och inte begär mera”, med de senare dem som förvandlar dessa ting ”till ord och gör orden till sin egendom för att förvränga dem som det behagar dem”. Distinktionen kan verka abstrakt och summarisk men i själva verket argumenterar Levi med lika delar konkretion och mångsidighet. Under sina vandringar i Rom stöter han överallt på personer som skyndar sig att fylla lungorna med insiktsfullt syre och sedan utvecklar sina åsikter som ett spirituellt kul-sprutesmatter. Nästan alltid stimulerar dessa maratonmonologer; att en viss kvävnings-känsla ändå infinner sig beror på att de infogats i alltför överlastade miljötavlor, i stats-porträtt där varje gatuvy, husfasad och rums-interiör avmålas med det outtömligaste detalj -intresse. Levi bygger med andra ord en skyskrapa av sinnesintryck och en pyramid av debattinlägg. Det är onekligen imponerande — men det imponerar just på samma sätt som skyskrapor och pyramider, dvs. det blir i läng- 456