BOKRECENSIONER den trots — eller kanske snarare tack vare — sin kolossalitet en aning tröttsamt. Det yttre händelseförloppet präglas också av en stiltje som ytterst sällan bryts av dramatiska vinddrag. I vissa och knappast oväsentliga avseenden undgår man alltså knappast att kalla ”Klockan” ett konstnärligt misslyckande. Men mitt i all sin statiska omständlighet gör boken ändå ett överraskande laddat och vitalt intryck. Det hänger givetvis samman med att den så uppenbart är skriven av en man som förstår att med allsidig generositet samordna människokunskap, samhällsinsikt och kulturmedvetande. Den innersta drivkraften hos Levi är tydligen en livskänsla som solidariserar sig med tillvarons expansiva outtömlighet men avvisar alla doktrinära engagemang. För honom kan ingen aldrig så subtil dialektik ersätta ”den enkla och direkta erfarenheten” och i hans mun blir en dylik värdering inte någon primi-tivistisk floskel utan ett uttryck för en mognad personlighets oförvillade verklighetsbalans. Carlo Levi har skrivit sin bok med både hjärna och hjärta; han tillhör samma sällsynta skrivarskrå som Camus: en diktare med klar lidelse och god vilja. Carl-Eric Nordberg I DE BÄSTA FAMILJER Nancy Mitford: Gullgossen. Översättning av Suzanne och Gustaf von Plåten. Wahlström & Widstrand 1953. 15: —. Nancy Mitford är en engelsk societetsdam, vars lätta och elaka romaner kan erinra en hel del om Evelyn Waughs, men saknar både hans kärlek till det makabra och hans djupa hjärtlöshet. Miss Mitford kan vara mycket stygg mot sina figurer, men hon skildrar ingen värld utan nåd. Där finns alltid ett angenämt livsrum för folk som förstår att ta vara på det, som kan uträtta något när det gäller, men som i vardagslag föredrar att älska framför att analysera och hellre talar om gåslever en croüte än om atombomber. En sådan person är Charles-Edouard, markis de Valhubert. I ”Gullgossen”, Nancy Mitfords hittills bästa bok, gifter han sig med Grace, ett förtjusande skott på ett gammalt engelskt stamträd. Deras äkten-skapshistoria, med gossen Sigismond som illvillig tredje part, är den angenäma förevändningen för miss Mitfords maliciösa utflykter i fransk och engelsk societet. Bokens verkliga ämne är emellertid olikheterna mellan engelskt och franskt kynne och levnadssätt, företrädesvis med hänsyn till socialgrupp 1 A. Den okonstlade herrgårdsflickan Grace framstår i den genomkultiverade, lätt stela men fördomsfritt libertinistiska familjen de Valhubert som en lantlolla utan bildning och stil. Nancy Mitford är främst ute för att försvara fransmännen mot engelska missförstånd, men hon ser kärleksfullt förlåtande även på sina landsmän, liksom på den lilla gåsen Grace. Även på det planet finns dock en tredje part, nämligen den betydande amerikanen Dexter, den nya tidens Aladdin, med djinnen inspärrad i en Coca Colaflaska. Mot honom och hans vänner, som efter någon veckas rundresa är färdiga att döma ut Europa, riktas författarinnans värsta skurar av ironi. Ser man till trovärdigheten blir inte ”Gullgossen” värd många sous, men den för bestämt och slagfärdigt den europeiska kulturens talan mot amerikanska anspråk på att kalla den fat-tighuspladder. Främst är romanen emellertid en rolig bok, med sin lätta dialog, sin spirituella situationskomik och sitt som alltid hos Nancy Mitford sanslöst bisarra slut. Man kan säga att ”Gullgossen” till större delen består av luft, men det gör också en förstklassig soufflé, vilket inte hindrar att den smakar utsökt och att det krävs ett avsevärt handlag för att tillreda den. Åke Runnquist OM LAXNESS Peter Hallberg: Halldor Kiljan Laxness. Verdandis småskrifter. Bonniers 1953. 4:50. Ingen nutidsförfattare kallar man hellre ”diktare” och ”skald” än Halldor Kiljan Laxness. Berättare, gestaltskapare ur outtömligt flöde, problematiker, tragöd, satiriker, poet, tänkare (i sentensens form), ordkonstnär utan like, och visionär, siare icke minst, bär han upp alla motsättningar med det sanna mästerskapets lätthet och kraft. Det är symboliskt att just Laxness, de isländska sagoberättarnas arvinge, i fyrdelsromanen om Olafur Kårason — människan av mull, för vilken människolivet till sist blev ”nästan en bisak” och skönheten allt, och hans motpol Örn Ulfar, eldvarelsen som ”inte känns vid någon skönhet, 457