BOKRECENSIONER så länge människolivet är ett brott” — tycks veta allt som går att veta om skaldskap: dess källor i Eros och medlidande, den obundenhet det kräver och den smärta frigörelsen vållar. ”Ty skalden är världens känsla och det är i skalden som alla människor har det svårt.” Laxness skapar hos läsaren en uppåtblickande hållning, och ordet ”ädel” kommer lätt på tungan. Samtidigt finns ju motsatsen där: en rå ”karamasovsk” styrka, som visserligen är det energikapital han lever på, men som också är just det oförädlat råa — urartningens möjlighet. Trygghet (på gott och ont) inger inte mannen med motsägelsefulla uppsynen; till de pålitliga (på gott och ont) torde man inte kunna räkna geniet Laxness. I sin klart disponerade och kunniga översikt skildrar Hallberg den unge Laxness’ pendlande mellan katolicism och kommunism, två ytterligheter, som emellertid båda kräver full underkastelse under en mäktig organisations absoluta krav. Laxness stannade inte i någondera. Utan att anse sig vara kommunist har han ej heller tagit avstånd från Sovjet, annat än på den punkt som rör hans egen frihet: konstens. Laxness återvände till Island, ”full av världens argument”. Enligt isländsk hävd tog han livlig del i dagens debatter. Av Hallbergs karakteristiker och de citat han anför kan man dra slutsatsen att Laxness’ tänkande haft drag av något primitivt, partibundet, något som icke är universellt nog. Helt annorlunda är det i diktverken där han följer en ingivelse som går utöver åsikter och andra gränsdragningar. Den rymdhöga romanen om Olafur Kårason skulle förvisso inte gå att inpassa i ett diktaturstyrt väldes topphuggna verklighet till döds. Margit Abenius 40-TALET BIOBIBLIOGRAFERAT Bengt Åhlén: Svenskt jörjattarlexikon 1941 —1950. Biobibliografisk handbok till Sveriges moderna litteratur. Rabén & Sjögren 1953. Inb. 90:—. De första tre delarna av Svenskt författar-lexikon omfattade bara skönlitterära författare (Henrik Schück fick t.ex. med sin väldiga vetenskapliga produktion därför att den kunde hängas upp några parodier från hans stu dentår). Den nu utkomna del, som kompletterar verket för perioden 1941—50, tar däremot också med ”författare i så gott som alla humanistiska ämnen, försåvitt deras produktion vänt sig till en vidare publik än till en intern krets av vetenskapsmän.” Alla dessa nytillkomna författare har emellertid — liksom de skönlitterära — bara fått med den del av sin produktion som ligger mellan de år verket berör och det motiverar den enda allvarligare erinran man kan rikta mot det utmärkta uppslagsverket. Det skulle ha blivit ännu mycket användbarare om man fått återblickande bibliografier i fråga om nytillkomna författare i humanistiska ämnen och sluppit en lång rad data om damer och herrar som givit ut något enstaka arbete i periferin för de humanistiska intressena. Man torde som regel ha större nytta av att veta vad t.ex. Ingvar Andersson eller Stig Ahlgren skrivit före 1941 än av att få födelseår m.m. på författare vars produktion består av en historik över Lessebo folkskola eller en översikt av våra smalspåriga järnvägar. Intet ont om de senare ämnena, men vem tänker på att leta efter den som behandlat dem i ett författarlexikon? På en sådan ändring skulle arbetet ha förlorat i konsekvens, men vunnit i levande användbarhet. Även i sin nuvarande form är det emellertid mycket nyttigt, framför allt när det gäller de skönlitterära författarna. Här finns alltså, hela fyrtiotalet, denna sprittande period, bib-liograferat, med fulla förnamn och åtskilliga litteraturanvisningar. I åtskilliga fall finns också porträtt, där mången som redan hunnit bli mera rundnätt ännu blickar hålkindat och trotsigt och där en och annan av våra sköna författarinnor måste sägas vara mycket styvmoderligt reproducerad. De litterära profilerna är emellertid efter vad man kan finna vid strövisa prov, hållbart tecknade i titlar och årtal. Åhlén har denna gång även inkluderat data för recensioner i viktigare tidningar och tidskrifter. Urvalet av sådana kan ibland te sig rätt subjektivt, men i stort sett är registret till stor nytta för den som annars får bläddra på måfå i läggen eller besvära registraturer på tidningarna. Ibland har dock den verksamheten fungerat något ojämnt: stundom är man så ordentlig att en avsides notering som Per Meurlings artikel i Top Hat om Johnny Bodes författarskap kommit med, stundom är man så glömsk att den lättåtkomliga uppgiften att BLM recenserat alla Otto Karl-Oskarssons romaner inte kommit in. 458