BOKRECENSIONER Till de förbryllande uppgifterna måste också räknas den att Axel Liffner skulle ha redigerat Tidsbilden, vars historia är dunkel redan utan denna mystifikation. Redaktör var ju Ragnar Thoursie, i vars biografi uppgiften däremot saknas. Det kunde finnas ett och annat att tillägga i samma stil, men felfinnarglädjen bör inte få fördunkla att den nya delen av författarlexiko-net är en ur de flesta synpunkter brukbar handbok, som redan efter några veckor visat sig lika svår att undvara som de föregående delarna. Den erbjuder också en angenäm betesmark för den som är intresserad av kuriosa; några sådana fynd redovisas på annat ställe i numret. Åke Runnquist KRISTEN SJÄLVPRÖVNING Sven Linnér: Dikt och tro. Funderingar om isolering och öppenhet. Sveriges kristliga studentrörelses bokförlag 1953. 1:25. Sveriges Kristliga Studentrörelse utger en skriftserie, som bär det käcka namnet ”Andra tider — samma tro”. Slagordet tycks tvärsäkert avfärda den viktiga frågan om när man hyser samma tro. Vilket religiösa minimum accepterar man i denna krets? Vad som gör frågan särskilt motiverad är utgivandet av en förträfflig liten skrift om dikt och kristen tro. Sven Linnér sticker i denna skrift hål på alla tvärsäkra ballonger. Han rekommenderar inte ens ett kristet normsystem, som skulle kunna skilja på diktens vete och vildhavre. Man skall inte söka det absoluta i dikten, säger han trösterikt i skriftens slutord: Begär man att i den finna andakt eller en skönhets-upplevelse, som inte får störas av några problem, då kan man inte tolerera, att alla värderingar äro relativa. Men dikten är inget sakrament; dess uppgift är inte att fylla vårt behov av trygghet och odisputabelt fäste. Värden, som man aldrig behöver tvivla på eller riskera att ompröva, skänker den inte. Den är en gåva på ett annat vis, genom den upplevelse den förmedlar av det mänskliga livets outtömliga rikedom. Man behöver inte dela Sven Linnérs tro för att acceptera den grundsyn som uttrycks i citatets sista sats. Frågan, som pockar på svar, är emellertid hur Sven Linnér kan förena denna övertygelse med sina kristna meningsfränder, som trots tidernas växling omfattar samma tro. Några av dessa meningsfränder bryr sig väl inte alls om dikt utan ägnar uppmärksamheten åt den stora dikt som skrifterna i Bibeln utgör. Andra, som är mer litterärt intresserade och estetiskt sensibla, känner väl en konflikt mellan sin litterära smak och sin kristna tro. Sven Linnér anser att det i väsentliga fall råder en spänning — således något som nästan är en konflikt —, och det är om den spänningen hans skrift handlar. Han utför emellertid en mycket förnuftig inskränkning i sitt resonemang då han genomför en distinktion mellan olika slag av kristna konventioner. Dels har vi de ”absoluta” kraven, kärnan av Guds ord, som inte sätts i fråga av den kristne. Dels har vi allmänt accepterade ”relativa” kristna krav som skapats i kristna miljöer — nykterhet, språklig hyfs och allmän moralisk apparition m.m. — vilka strängt taget är mycket sekundära i förhållande till Bibelns centrala förkunnelse. Mot den moraliska apparitionen bryter mycken litteratur. Man har på kristet håll haft svårt att riktigt utnyttja distinktionen. Detta förklarar den verkligt dåliga kristna litteratur, som frodas och uppskattas i kristna kretsar; vidare att kristna författare som Eliot, Greene och Mauriac inte kan räkna på ett särskilt starkt kristet stöd. För den sekundära kristna moralbildningen fordras nämligen mycken bokstavlighet. En annan dylik omständighet är kravet på att det väsentliga för människan är att skilja på gott och ont. Vår egen vardag är emellertid inte sådan att vi ständigt har att välja mellan fromhet och skurkaktighet. Oftast är det från de mest triviala till de mest ödesdigra fall fråga om en godhetens distribution i våra dagliga val. Jag vill vara god mot min nästa — det vill vi ju alla kristna och okristna. Är min nästa min hustru eller min alkoholskadade vän? Om jag ägnar mycken tid åt att vara god mot den ene eller andre, försummar jag den andre eller ene, vilket givetvis kan ha ödesdigra konsekvenser. Detta är dagsproblem, som får lösas från fall till fall. Emellertid överensstämmer inte en sådan problemställning med den ”relativa” moralbildningens, med kraven på moralisk apparition. Sven Linnér, som tycks vara en god kristen, tränger dock långt förbi denna vane-kristna inställning. Han vill förstå det mänskliga livets rikedom, han vill vara öppen hellre än isolerad. Att han vill förstå olikheter, innebär dock inte att han accepterar dem. 459