BOKRECENSIONER För honom tycks kristna som okristna i väsentliga passager befinna sig i samma båt. Även inom den egna personligheten — trots all frälsning, trots all nåd — finns dolda hemligheter, svagheter och vidrigheter. För Sven Linnérs kristna grundsyn är det viktigt att dessa personlighetens källarelement inte förnekas utan att de omformas och utnyttjas till gemenskapens bästa. I det avseendet har den skapande diktaren erfarenhet att ge sina läsare. Men, kan man fråga sig, är det en typiskt kristen inställning? Frågan kan lämnas öppen. Det är strängt taget av sekundärt intresse om denna kloka inställning erhåller kristna eller profana girlander. Sven Linnér har faktiskt inte så mycket att säga med sin kristna livssyn till den läsare som är utan religiös erfarenhet; snarare tycks han säga väsentliga ting till alla dem som hyser en pryd och kristlig litteraturuppfattning. I ett avseende ger hans essay gott utbyte åt läsarens behagliga mödor — då många skiljelinjer bryts ner. Kan Sven Linnérs skrift övertyga dem som hyser ”samma” tro att de har mycket gemensamt med dem på andra sidan, har säkerligen grunden till många missförstånd utplånats. Jag fruktar att boken i det avseendet fyller ett syfte som dess författare inte riktigt kan ha förutsett. Teddy Brunius ROMANENS TID A. A. Mendilow: Time and the Novel. Peter Nevill, London 1952. 15 s. Det är som bekant skillnad på tid och tid. Att börja med och i all enkelhet är det t.ex. skillnad på de gamla egyptiernas tid och den som vi räknar med (i fartens århundrade, som det brukade heta innan vi hade hunnit vänja oss). Skillnaden kommer bland annat fram i att vi är så mycket mera intresserade av tid — av skilda slags tid; från den som många anser vara pengar till den som bara filosoferna vågar anse någonting bestämt om. Inte minst påfallande är intresset hos konstnärerna. Bland dem har romanförfattarna utmärkt sig alldeles speciellt, vilket bara är naturligt. De arbetar liksom musikanterna i tid, men i motsats till dem inte så att deras konst utan vidare är tid utan så att den representerar tid. Och denna representation har blivit mer och mer problematisk. Åtminstone från och med Proust, Mann och Joyce är det tydligt att all berättar-estetisk problematik i viss och inte ringa mån är en tidsfråga. Det har alltid varit så, men det har inte alltid varit lika tydligt och lika besvärligt. Naturligtvis har också många kritiker och litteraturhistoriker tagit upp ämnet. En och annan har gjort beaktansvärda detaljundersökningar; de flesta har mumlat hemlighetsfullt i skägget, låtit förstå att det nog är här som knuten ligger och sedan gjort en omväg kring den, ibland efter att ha låtsats bära sig åt som Alexander den store. A. A. Mendilow torde faktiskt vara den förste som försöker sig på en någorlunda systematisk behandling. Hans nyligen utgivna ”Time and the Novel” är en omsorgsfull studie i romanformens ”komplex av tidvärden”, kanske inte en bländande kritisk prestation men en lärd och sansad inledande tillämpning av ett synsätt, vars fruktbarhet uppenbarligen kan tävla med dess aktualitet. Boken snuddar vid för mycket för att inbjuda till referat, men ett exempel kan visa hur snabbt Mendilow från sin utgångspunkt kommer fram till centrala ting. Han börjar avsnittet ”The time values of fiction” med att jämföra läsarens resp, författarens tid (”kronologisk tid”) med berättelsens tid (”fiktionstid”) och talar bl.a. om de sociala konventioner som reglerar eller påverkar den förra tidsarten, den alltså som till väsentlig del kan mätas med romanens format, dess ”längd”. Men graden av diskrepans mellan kronologisk tid och fiktionstid står i direkt förhållande till romanens grad av struktural täthet: ju längre fiktionstiden blir i förhållande till den kronologiska tiden, desto strängare måste de urvalsprinciper bli som tillämpas på stoffet (den som tänker skriva en s.k. släktroman på 150 sidor får lov att koncentrera sig). Men urvalet kan ske på många olika sätt, det finns tusen episka ideal mellan Aristoteles’ och Joyces; och liksom urvalsproblemet helt allmänt kan uttryckas i tidster-mer, visar det sig att också de skilda lösningarna åtminstone ofta kan fixeras välgörande skarpt med samma metod. Mendilow gör inte gällande att tiden är allt, men han demonstrerar att den är ganska mycket, mer än något annat definierbart element inom romanformen. Sedan kan det ju sägas att undersökningen inte medför många sensationella resultat, att den i huvudsak är en kartskiss som snarare 460