BOKRECENSIONER men i varje fall var bibeltryckningen nära att ruinera hans efterlämnade maka, fru Catarina Höök, som övertagit sin makes tryckeri, vilket förestod av faktorn Johan Emanuel Balduin. Catarina Höök insåg när tryckandet skulle börjas år 1699, att hon aldrig skulle gå i land med det på de villkor som hennes make hade gjort upp med statens bibelkommission. Men äran av att få trycka bibeln var så stor, att hon lät pantförskriva alla sina ”hus och gårdar, tomter och kvarnar” för att skaffa pengar, hellre än att hon lät någon konkurrent få uppdraget. Förutom att Catarina Höök hade måst in-förskriva åtskilliga gesäller från utlandet, drabbades hon av det bakslaget att kungl. maj :t från början hade bestämt att bibeln skulle tryckas i kvarto men sedan ändrade sig och beordrade folioformat. Då var redan en del av bibeln tryckt, och enbart merkostnaderna för papperet belöpte sig till 15 000 daler kopparmynt. Fru Höök klagade hos kungl. maj :t och sade sig bliva ruinerad. Omsider, den 7 november 1703, förelåg emellertid bibeln färdigtryckt. Nu återstod illustrering och bindning. Även det fördröjde den nya bibelns utgivande; de från början stipulerade sju kopparsticken utökades till elva. Vad bindningen beträffar gjordes i Stockholm ett modellband, och med detta som mönster bands de flesta biblarna i olika landsortsstäder. Efter att ha ingående redogjort för tillkomsten av Karl XH:s bibel slutar förf, sitt verk med att ge en omfattande redogörelse för dess typografi och utstyrsel. Detta kapitel är lika utförligt och uttömmande som de föregående och vittnar om stort typografiskt kunnande. Vad åtminstone fackmannen i hög grad intresserar sig för bland bokens illustrationsmaterial är en plansch av en korrektursida i bibeln. Det är förvånansvärt hur lite fel och brister sättningen uppvisar, när man betänker vilka små resurser den tidens boktryckare hade i förhållande till våra dagars stora officiner. Iwan W. Fischerström KORTARE ANMÄLNINGAR Peter Weiss: Duellen. Björkmans förlag 1953. 17:50. Man måste nog säga att Peter Weiss’ författarskap inte har utvecklats så alldeles lyckligt. Debutboken 1947 hade ett opersonligt, men ganska meningsfullt och en smula suggestivt artisteri som möjligen kunde växa till sig åt ett djärvare och subtilare håll. I stället gick utvecklingen i nästan rakt motsatt riktning: de båda följande böckerna handskades ovigt och banalare med en ballast av tysk expressionism, Kafka, surrealistisk bildkonst och färdigskuren symbolism. Där fanns känslighet, allvar och en viss intensitet, men dessa appeller utgick på ett oartikulerat sätt från materialet och saknande resonans i gestaltningen. En viss filmatisk åskådlighet i de drömlikt (och lite papier-maché-aktigt) overkliga scenerna är väl vad man minns bäst av den tidigare produktionen. I sin nya bok, ”Duellen”, håller sig Weiss lite närmare verkligheten, dessvärre med ett ganska olyckligt resultat. Han har övergått från kosmologi till psykologi men skriver på samma sätt, vilket har gjort hans stil sämre än tidigare. I själva verket är hans stil så diffus, så banal, så amatörmässig att endast författarens relativt kortvariga bekantskap med svenska språket kunde tjäna som en rimlig förklaring. Å andra sidan är det bara delvis fråga om sådana stilplan som skadas av ovana vid språkbruk och nyanser. På djupare stilplan är det fråga om hållning till materialet, presentation och instrumentering. Och där har en kvasi-psykoanalyserande människoskildring kopplats samman med sliten symbolik och en ytlig och vanmäktig patetik. På sina värsta ställen kan Weiss’ stil i sina ytliga aspekter erinra om en del kolorerade varianter, på sina bästa ställen övertygar den om att Weiss är en allvarligt syftande och starkt engagerad författare som inte har lyckats få språket att lyda honom. Och det är kanske inte bara en ytlig stilfråga. Men Weiss’ författarskap började lovande och det finns dessbättre ingen anledning att förmoda att han definitivt tänker avstå från att infria det löftet. Sven Lindner Ingvar Wahlén: Tre berättelser om våren. LT:s förlag 1953. 8:—. ”Tre berättelser om våren” heter helt anspråkslöst — eller varför inte anspråksfullt — Ingvar Wahléns nya bok som låter sig inräknas som opus 5 i den flitige prosaistens produktion. Till bilden av sin författare lägger denna lilla novelltrio knappast några överraskande drag; fortfarande håller alltså Wahlén till ute på den halländska landsbygden, alltjämt har han sin styrka i den solida mo 462