BOKRECENSIONER tivförtrogenheten och sin svaghet i den oj ämna färgläggningen. Sin senaste bok bygger han konsekvent (om också väl monotont) på kon-trapunktikens dramatik: mot vårens förhoppningsfulla grönska och vidgade rymd avtecknar sig människornas vinteröden med mörk och inkrökt kontur. Man kan genomgående tala om gränsfall och chockstudier; det är mannen som råkar ut för en känslans kortslutning när älsklingsdottern dör, det är konkursbonden som mitt i det yttre sammanbrottet upplever ett slags extatisk sinnesfrid, det är alkoholisten på skogsgården som vill dricka sig in i apatins vällust men tvingas möta smärtan en sista gång. Särskilt den första och längsta av berättelserna, ”Vår på Ljusdal”, verkar finurligt genomarbetad, med den psykologiska spänningen skickligt insmugglad i ett läggspel av knappa repliker, sparsamma gester och explosiv tystnad. Den andra episoden bryts däremot sönder i stumma fragment medan den tredje vanpryds av en onödig melodramatisk sluteffekt. I dessa senare, alltför lösliga rapsodier saknar man avgjort den stilens kärvhet och människoskildringens konkretion som gjorde Wahléns närmast föregående novellsamling ”Berättelser från skogen” till en så stimulerande lektyr. Carl-Eric Nordberg Marcel Aymé: En skön själs bekännelser. Översättning av Stig Ahlgren. Wahlström & Widstrand 1953. 13: 50. Vi minns alla Hjalmar Söderbergs bittert vemodiga historiett om en herre som kommer hem till julmiddagen i lånad päls och får ett långt varmare mottagande än vanligt av sin fru — därför att hon tar honom för en annan. Marcel Aymé behandlar i den av sina böcker som senast har översatts till svenska ett snarlikt tema, men hos honom är det ingenting mindre än ansiktet som är lånat, och kryddorna har blandats på ett annat sätt; de består av uppsluppen komik och skärande hån i beskare, mer hetsande sammansättning än i den svenske diktarens syrliga skymningsmelankoli från sekelskiftet. Den tungfotade parisiske småborgare som Marcel Aymé leder in i j agets irrgångssalong, där han för några korta men händelserika veckor förskönas till oigenkännlighet i skrattspeglama, blir aldrig en tragisk figur men väl en ömklig, en beklagansvärd. Han får uppleva, hur mycket det yttre betyder i människornas, och inte minst i kvinnornas dom i jämförelse med det inre, hur mycket det betyder för oss själva och för den egna personlighetens alltid knådbara lera, han får dyrköpt erfarenhet av skillnaderna mellan en hederlig mans bekymmer och en charlatans. Allt detta är berättat i Marcel Aymés sedvanliga stil, skickligt attraperad av Stig Ahlgren, där det fantastiska och det banala, det overkliga och det vardagsplatta ständigt glider in i varandra under en täckmantel av allsköns stollig-heter och mustiga skämt. Men underst i kärlet finns en bottensats av fränt allvar och oroande problematik; personlighetsproblemet, frågan om jagets identitet, som av Pirandello ställdes i intellektuellt förtunnad luft och med cerebral konstruktivism har av Marcel Aymé klätts i skoj friskhetens, påtaglighetens och fantasteriets lockande hull. Det gör anrättningen lättare att svälja, gör dess intagande till rena nöjet utan att därför beröva den dess förmåga att väcka till eftertanke rörande tillvarons och människo-varandets bottenlösa relativitet. Holger Ahlenius Daphne du Maurier: Kyss mig en gång till, främling. Översättning av Gerd Lillie-höök. Gebers 1953. 14:50. Daphne du Maurier har åt sig inmutat en speciell genre av underhållningslitteratur och i den i sina bästa stunder uppnått ett slags mästerskap. Hon håller sig ofta i ett gränsland mellan det verkliga och det övernaturliga och hennes figurer, som kan presenteras med en viss realism, avslöjar nästan alltid en sida som vetter mot det mystiska. Genren är naturligtvis farlig och även i den novellsamling som på svenska, med sinne för det filmsexiga, uppkallats efter ett av bokens svagaste nummer, ”Kyss mig en gång till, främling”, faller hon ibland i de gropar hon grävt åt sig själv och hamnar i det billigt gåtfulla. Men i andra noveller, och framför allt i den som det engelska förlaget med större sinne för kvalitet låtit ge boken dess namn, ”Äppelträdet”, har hon utvecklat suggestiviteten till virtuositet. Berättelsen om den nyblivne änklingen som hoppas att äntligen få andas ut efter sitt trista äktenskap med den suckande och pustande Midge, men som finner att hon i gestalten av ett halvt förtorkat äppelträd fortfar att förgifta hans liv och det på ett mera vämjeligt sätt än under livstiden, jagar onekligen kalla kårar över läsarens rygg. Ett mindre lyckat virtuosnummer är den Hiltoninspirerade no 463