BOKRECENSIONER velien om Monte Veritå, ett overkligt kloster uppe i en överjordiskt strålande fjällvärld, där en sanningssökande sekt byggt upp en tillvaro bortom jordisk oro och jäkt. Eller är det bara det att paradiset alltid är svårare att gestalta i ord än dess motsats. Därom vittnar den dovt beklämmande berättelsen ”Fåglarna”, som med en rad kusligt gripbara detaljer skildrar hur all världens fåglar en dag samlas för att förgöra mänskligheten. Här tycker man sig nästan mitt i det olycksbådande fågelbruset förnimma något av diktens vingslag. Ingeborg Essén Pearl S. Buck: Den dolda blomman. Översättning av Lisbeth och Louis Renner. Bonniers 1953. 16:50. Det finns knappast något ämne som är så litterärt uttröskat och ofta malträterat som motsättningen mellan öst och väst. Särskilt illa kan det gå när handlingen förlägges till Japan, där de smånätta krysantemerna och fjärilarna gärna vill sticka upp sina konstrikt friserade huvuden, hur mycket än författarna utrustar dem med moderna kläder och västerländsk bildning. Inte ens en så tränad romanförfattarinna och initierad kännare av Östern som Pearl Buck har i sin sista roman, ”Den dolda blomman”, helt kunnat undvika att lockas in i det bakhåll av klichéer och etnografiska upplysningar som blivit döden för så många utforskare av denna motsättning. Men Pearl Buck har ett annat och för henne själv säkerligen mycket väsentligare syfte med sin bok än att tävla i artisteri och folkpsykologi med sina berömda föregångare i genren. Hon har — med rätta — harmats över de omöjliga konventioner som än i denna dag gör det omöjligt för en bildad japanska av god familj att bli accepterad som familjemedlem i ett snorkigt, välbärgat amerikanskt medelklasshem, där man till råga på olyckan t.o.m. har lagen på sin sida. Man kan tycka att nobelpristagarinnan i sin historia om japanskan Josui, som förälskar sig i den amerikanske ockupationsofficeren och mot sina föräldrars vilja gifter sig med honom och följer honom till Amerika, gått väl långt i psykologisk förenkling och avskrivning av konstnärliga krav, men man kan omöjligt missta sig på hennes humanitära patos och hennes uppriktiga avsky för amerikanska rasfördomar och amerikanskt moderstyranni. För detta goda uppsåt och för den mänskliga värme som genomströmmar hennes bok, kan man väl läsa den och röras av den och hoppas att den skall vara en av de droppar som i sinom tid skall urholka stenen. Ingeborg Essén Steen Eiler Rasmussen: Resa i England. Översättning av Pelle Fritz-Crone. Gebers 1953. 18:—. Den som inte har tid eller råd att följa med på någon av annonsspalternas underbara säll-skapsresor i buss eller att ta sig ner till Rivieran med egen bil resp, liftartumme, den får göra sig kalas i anden och läsa reseskildringar i stället. Nära idealet för en sådan resa på papperet kommer en dansk arkitekturprofessors dagbok från en Englandstur i bil år 1951, Festival of Britain-året. Dagboken — en verklig dagbok, fylld av teckningar, beskrivningar på fullständigt okända värdshus, anekdoter som inte har det bittersta med resan att göra, kommentarer till modern och antik arkitektur och glimtar av den något tröttkörda karnevalsyran från 1951 — har inga som helst ambitioner att vara djuppej lande eller fullständig eller att kunna begagnas som resehandbok. Vid första ögonkastet verkar den bara vara fylld av vänligt och sympatiskt småprat. Så småningom upptäcker man, att ens kunskaper om England i all tysthet fått verkligt grundliga tillskott. Engelsmännen som man möter i boken är inte de standardtypiska sorterna, men man vet ändå att de aldrig kunnat påträffas i något annat land. Utvikningarna om den moderna dansens historia i England, eller om den gamle beske affärsmannen som sålde kapptyger till hela världen och vägrade att medverka i en statlig konsthantverksmässa, eller om mosaikerna i den romerska villan i Bignor, leder alla till slut tillbaka till den absolut osynliga röda tråden i boken: hur trivsamt det är att semestra i England, helst när man är dansk. ”När man kommer från en liten nation, som i tid och otid hävdar att den har ett så makalöst sinne för humor att andra inte alls kan hänga med, då tycker man det är litet ofint att engelsmännen nu också gör anspråk på att vara roliga”, säger professor Rasmussen, som alldeles uppenbart har sinne för både den ena och den andra sortens humor. Enligt doktorns ordination skulle han tillbringa sin semesterresa ”utan bekymmer och grubbel”; det har han också gjort med så god effekt att det vilar en 464