TEATERKRÖNIKA stämning av ovärdslig frid och munterhet över alla scener han beskriver, det må vara jätteutställningen på Londons South Bank eller utsikten mellan walesiska berg. De täta illustrationerna förstärker exakt samma intryck. En vilsam men inte förslöande sommarläsning. Kerstin Anér Romerska Bilder. Text av Torsten Steinby. Med teckningar av Henrik Tikkanen. Gebers. Helsingfors 1953. 12: 50. En så kunnig ciceron i Rom som Torsten Steinby har man anledning tacka och uppskatta. Med Villa Lante på Gianicolo som utgångspunkt — detta vackra palats som numera är finsk kulturinstitution — leder han läsaren elegant orienterande genom en god del av historiens och nuets Roma. Hans gedigna kunskaper om romerska antikviteter och stadens historia meddelas aldrig med bildningsfilisterns tonfall: Steinby kan popularisera på ett medryckande och tilltalande sätt, hans språk är klart, koncist och lättfattligt — det enda som förvånar mig är att han nedlåter sig att begagna ett så motbjudande uttryck som ”med snudd på” (s. 77). Alla kapitlen i denna bok om strövtåg i Rom innehåller lärorika ting, men särskilt har jag fäst mig vid den fylliga koloriten i Trastevere-kapitlet: det är ju också en stadsdel som har sitt egenartat pittoreska behag. Likaså är sidorna om Campo dei Fiori mycket mättade och målande. I kapitlet ”Nattens Rom” ger han också ett par litterära miniatyrporträtt, nämligen av de två romanesco-diktarna Cesare Pascarella och Trilussa. Den korta presentationen av deras ”urtypiskt romerska diktning med sin skeptiska rationalism och satiriska kritik” väcker begäret att närmare lära känna deras poesi, men tyvärr lägger deras språk hinder i vägen för den vanlige läsaren. Steinbys text får sitt ackompanjemang av Tikkanens många tuschteckningar, mycket behagliga att se på. De båda herrarna har tillsammans åstadkommit en skildring som kan rekommenderas alla dem vilkas vägar bär till Rom. Johannes Edfelt TEATERKRONIKA av EBBE LINDE Ostrovskijs entré Inom den klassiska ryska litteraturen kan man urskilja fyra stora generationer. Den första är Krylov och Gribojedov, den andra är Pusjkins, och dit får man räkna bl.a. Go-gol, som tog så många uppslag av honom. Den tredje är den störste av dem alla; den mönstrar Turgenjev, Ostrovskij, Dostojevskij, Nekrasov, Herzen, Lermontov och Tolstoj,som länge skulle överleva sina andra samtida som monumental patriark. Sen blir det kronologiskt ett hopp på några tiotal år till Tjechov, Gor-kij, Nadson och Andrejev, den sista klassikergenerationen. Vad därefter följer är övergång till det moderna: s.k. dekadenter och futuris-ter, revolutionsdiktare och den första omgången av sovjetlitteratörer. Så brukar jag utmåla det för mig, för något schema skall man ha. Mycket är det inte av denna blomstring som har fått sätta spår på svenska scener, om man undantar Tjechov, som bara har ett par av sina farser ospelade också i detta land. Den mest renodlade dramatikern av dem alla, Ostrovskij med sina 48 egna pjäser förutom 6 i samarbete och därtill en rad bearbetningar av utländska klassiker, har under min medvetna livstid aldrig tidigare fått ett uppförande hos oss; jag undantar då ett (1) i radio. Ändå är han näst Shakespeare det moderna Rysslands och även Östtysklands mest spelade dramatiker. Måhända därför? Måhända har man trott sig i honom möta en osmaklig politisk propagandist? Man kunde vara lugn. Liberal var han visserligen, motståndare till livegenskapen och samtida till Engels och Marx. Men om deras socialism torde han ha haft få eller inga begrepp. Hans ton är en allmän satir över småsinne och egennytta, var han finner dem — och när han är 5 BLM 1953 VI 465