TEATERKRÖNIKA på det humöret kan han svänga färlan inte bara över köpmannaklassen, som han kände mest och bäst, utan över liberala karriärister lika väl som reaktionära pundhuvuden, väster-fj antar som slavofiler. Hans positiva ideal är vad man kallar gott hjärta, och att envar inom ramen av en viss allmän yttre lojalitet skall få sköta sig själv. Nog kan man snarare ha skäl att kalla honom för kälkborgare än revolutionär, men en hygglig sådan; och snarare än som ett utflöde ur diktaturen bör hans starka ställning i öststaterna kanske ses som resultatet av en kompromiss. Såsom progressiv rysk klassiker var han alltid approbabel, och man har alltid kunnat fly till honom från de mera prononcerade diktaturföreteelser, som regimens teaterbyråer kan ha velat lansera. Vår obekantskap med Ostrovskij har brukat skyllas på att han är så absolut oöversättlig, men vilken god författare är inte egentligen det? Sant torde vara att han mer än de andra klassiska ryssarna arbetar med språkliga effekter, som grundar sig på kopiering av idiom, men det är ju bara naturligt, då han är den enda renodlade dramatikern bland dem, efter Gribojedov. (Tjechov var ju också novellist.) Det sägs att han behärskar alla dialekter från sin tids juridiska jargong till zigenarslang och att inte två av hans personer talar samma språk. Det måste vara högt beröm. Och det är klart att en översättare kan få bekymmer för ekvivalenterna. Herbert Gre-venius som stått för den svenska texten till ”En skojares dagbok” (premiär på Göteborgs-studion 28 mars) hade resignerad gått runt hela svårigheten och satt in sin lediga samtals-svenska på alla händer; och då visade sig att effekten av stycket var mycket mindre beroende på replikföringen än de lärde tänkt sig. Även med den nedskruvningen blev det en klar publikframgång. Folklig är Ostrovskij, i djup och god mening. Pjäsen är enkel i byggnaden, och här måste genast inskjutas att stringens i Scribes eller Ibsens mening aldrig har varit något som ryska dramatiker har eftersträvat. Ostrovskij drar sig aldrig för att sätta in en hel scen, eller kanske t.o.m. en hel figur, bara för den är rolig i sig själv och måhända gör miljön litet klarare. Klassikernas dom att allt är bråte och bör bort, som inte driver handlingen framåt, den är honom fullkomligt främmande. Handlingen är över huvud ganska obetydlig i denna komedi liksom i hans flesta; inga stora moraliska eller sociala konflikter sätts i rö relse; det som intresserar honom är de uppträdande människorna och den atmosfär de rör sig i. (Detsamma gäller Turgenjev, som vi kommer till strax, och för den delen också Tjechov och Gorkij.) Sällan slutar Ostrovskijs pjäser med knall och fall, oftare med ett stycke relativt obetydlig genomsnittsdialog, eventuellt avrundad med en liten lustig snärt i allra sista repliken, liksom den som i Göteborg med höjt pekfinger avlevererades av Ebba Ringdahl. Den som kommer till Ostrovskij med sin dramatiska idealbildning full av Shakespeare och Molière, måste tycka att han är förfärligt avdramatiserad och torftig. I ”En skojares dagbok” fick man se hur en fattig, men listig studentstreber (Curt Masre-liez) beredde sig väg till en ställning i socie-teten genom utvecklande av den konst, som består i att säga till var och en vad denne helst vill höra. Inför en onkel som älskar att tala undervisande ord ställer han sig dum, inför hans relativt unga hustru blir han idel beundrande blyghet, i annat sammanhang samhällsbevarande och liberal, frivol och idealistisk, allt efter omständigheterna. Alla situationer vi får se bläddras fram ur hans dagbok, en stor pjäs på kullager, ur vilken dekorationselement mycket fyndigt fälldes fram. Intill dess att det beger sig att denna dagbok faller i händerna på de vid näsan dragna. Det blir en allmän indignation, men dessbättre för skojaren når den aldrig riktig samstämmighet, för ingen kan ju låta bli att tycka att gynnarens öppenhjärtiga omdömen om de andra är mycket avslöjande och träffande. Och som det dessutom går upp för samtliga att de i alla fall har svårt att undvara tallriksslickare, så beslutar man att föra svampen på och låtsas om inget. Det var några kostliga nummer, som en rad av Stadsteaterns artister hade tillhandahållit för pjäsens mänskliga menageri — Karl-Mag-nus Thulstrup och Sven Miliander kanske främst, den förste med en snustorr och gub-big elegant från Gavarni eller Daumier, den andre med en lätt gaggande, plötsligt intill apoplexi kolerisk general av den patriarka-liska stammen. Gun Robertson lade upp en djärv karikatyr också, som den bigotta äldre socitetsdamen. Ebba Ringdahl som är stilteaterspecialist gjorde den något yngre d:o både beräknande och intagande. Ove Tjernbergs unga sprätt torde man också få räkna till den varaktiga behållningen, liksom först som sist Josef Halfens spirituella regi, med långskäg 466