TEATERKRÖNIKA giga kosackgubbar stövlande ut och in som stadsbud i munter rytm vid de talrika ombytena i dekoren. Vid ett tillfälle som detta — svensk premiär ej blott för ett verk, men för en hel författare — torde det vara lämpligt att också anföra några data om auktor. Aleksander Nikolaje-vitj Ostrovskij föddes 1823 i Moskva som son till en advokat med klientel och umgänge inom köpmannaståndet. Det kretsarna måste han ha observerat väl, för redan vid 17 års ålder, som ung student, skrev han sin debutkomedi ”Det är en familjeaffär — den sköter vi själva”. Den handlade om en affärsman som vill arrangera en fördelaktig konkurs och i sin tur blir skojad av sin bulvan och hör till den kategori pjäser som innehåller en massa kräk och bovar, bittert och skarpsynt skildrade, men inte en enda riktigt sympatisk person. Ostrovskij dröjde till 1850 med att försöka få den uppförd; efter åtskilliga om och men, som bl.a. innebar omskrivande av slutet, tilläts det av censuren, men från den plats i Handelsdomstolen, scm Ostrovskij under tiden fått, blev han stilla avskedad. Nu gav han sig helt dramatiken i våld. Han skrev nya bittra satirer och blida idylliska pjäser; hyllade den strävsamma fattigdomen, den sorglösa överdådiga tillförsikten, den aningslösa unga flickan och den avklarade ålderdomen. Men med den yttre framgången blev det klent, och från 1860 till 1870 smyger sig en uppgiven livstrött och mörk ton allt mer över hans stycken. Men så började framgångarna komma och hans tag blev genast spirituellare och fräckare igen. Är 1885 kom det krönande erkännandet, i och med att han utnämndes till chef för statsteatrarna. Året därpå dog han. Som hans främsta verk räknas vanligen komedierna ”Vargar och får” och ”Skogen” samt dramerna ”Synd och sorg kan ingen fly” och ”Oväder”. De sista 75 åren har han stadigt hållit sitt grepp om den ryska scenrepertoaren, men utanför Ryssland har han bara varit sporadiskt förekommande. En månad på landet I en av sina pjäser, ”Matmors skyddsling”, har Ostrovskij skildrat den säregna atmosfären på ett stort lantgods och den ömtåliga mellanställning den unga flicka blir lidande under, som kommer från folket men i despo-tisk välmening uppfostras av sin härskarinna med sikte på ”bättre gifte”. Det syns vara enda gången som Ostrovskij har gett sig in på den ryska godsägarklassen — den domän, som suveränt behärskades av hans fem år äldre landsman Ivan Turgenjev. Turgenj ev å sin sida har bara en gång allvarligt försökt sig på Ostrovskij s uttrycksmedel, dramatiken. Det var med helaftonstycket ”En månad på landet”, där han har lagt ned en god del av sig själv och sina dåvarande livsproblem. (Han gjorde dessutom en dramatisering av en novell av Lermontov, samt ännu ett par enaktare, rena stilövningar.) För övrigt syns de aldrig ha haft minsta kontakt, fast båda var varma beundrare av Gogol och fast Turgen-jev trädde i komplicerade personliga relationer till åtskilliga av sina litterära samtida, bl.a. Tolstoj. Sina närmaste vänner och dis-kussionsbröder hade Turgenj ev dock i Västeuropa, särskilt Paris, där han tillbragte en stor del av sitt liv i den ömtåliga ställningen som vännen i huset hos sångerskan M :me Garcia-Viardot och hennes make operachefen. I ”En månad på landet” har han flyttat över denna sin livssituation till sin uppväxtmiljö och konstnärliga specialmark, det ryska godset. Hans alter ego Rakitin och den äkte mannen Islajev går båda som katten kring het gröt runt den charmanta och lätt uttråkade värdinnan på stället, Natalia Petrovna. Dessa tre spelades på Dramaten den 13 maj av respektive Olof Widgren, Jan-Erik Lindqvist och Irma Christenson. Men huvudhandlingen flyter ur en sidokälla, som man känner igen från Balzacs tidigare ”La Maråtre” och Mau-riacs senare ”Asmodée”. Där kommer till godset en ung student som informator (spelad av Lars Ekborg med accent på det pojk-blyga). Han är en intagande person och attraherar Natalia Petrovna, men inte mindre hennes skyddsling, den helt unga Verotsjka, en frisk vårblomma (Jane Friedmann). Två spelscener mellan de båda kvinnorna blir till styckets brännpunkter. Lösningen innebär fullständig dissociation, Katajev och studenten flyr och även Verotjka lämnar godset, kastande sig i armarna på en omöjlig och melankolisk figur, kallad Bolsjintsov (framställd med finaste humor av Hugo Björne). I original är stycket omständligare än på teatern, där dialogen brukar avkortas åtskilligt av praktiska skäl, något som skett också här. Det brukar sägas att det röjer en god romanförfattare mer än goda dramatiska anlag, men fråga är om detta omdöme är riktigt. I sin stillsamma realism och lågmäldhet och 467