TEATERKRÖNIKA sin kvinnopsykologi är dramat starkt framåtpekande. Det går trådar från detta fina verk av 1850 till vännen Flauberts ”Madame Bo-vary” av 1857 och, vem vet, kanske också till Charcots hysteristudier och Zolas naturalistiska manifest litet senare. Alldeles bestämt går det trådar till 1860-talets Ostrovskij, och till Gorkij och Tjechov med deras förmåga att få fram tragik med små medel. Lägger man ”En månad på landet” bredvid dess förebild hos Balzac, så ser man en revolution. I Västerlandets dramer tar man livet av varandra. I de ryska befaller man fram sin droska och skiljs under omfamningar; men intrycket av katastrof och öde är snarare större. Framställningen i Mimi Pollaks regi gav också ett starkt positivt facit, trots enskilda svaga punkter. ”Nog var nu det en svensk herrgård”, sade en finländsk åskådare ur teaterkongressens folk, bortskämd med Kalima, som ju framför allt är miljöspecialist, enkannerligen på det ryska. Kröningsprakten i Irma Christenssons toaletter var nästan alltför stor, den distraherade åhöraren en del, och av allt att döma konstnärinnan också, fast vackert var det. Men det psykologiska åkerbruket på godset var i hög kultur, och den är ju det väsentligaste. Det finns ingen anledning driva den yttre etnografien i det orimliga, det räcker om ett minimum är fyllt. Inte var ju heller sällskapet i Molanders ”Cocktailparty” så vidare engelskt, eller Inga Tidblads ”Fröken Rosita” så vidare spansk, men det var ändå ting som man minns med tacksamhet. O’Neill, Synge, Garcia Lorca I övrigt har säsongslutet knappast bjudit några större absoluta riksnyheter, men väl några förträffliga repriser. O’Neills ”Måne för olycksfödda” fick sin stockholmspremiär på Lilla Dramaten den 21 april. (Jfr BLM nr 4, 1953.) Det blev en märkesföreställning genom Lars Hansons frodiga spel som Hogan och Eva Dahlbecks alltför vackra, men genuina Josie. I Tyrones roll såg man Uno Henning; utan att förringa hans tolkning vågar man nog säga att given skulle vunnit på om denna roll besatts med en artist av rikare register och genare väg till vekheten, t.ex. Jarl Kulle (fast han kan ju inte vara med överallt) . Ett misstag av Olof Molander var säkerligen också att inte ta ad notam författarens föreskrift om scenväxling från exteriör till interiör under ett visst parti av den långa månskensnatten. Det blev en aning enformigt nu, vartill ju förstås bidrog att texten är lång. Dels har O’Neill uppenbarligen aldrig verkställt slutbeskärningen (Tyrones akademiska förankring dokumenteras t.ex. genom fler diktcitat än som skulle vara nog) och vidare är svenskt scenspråk långsammare än engelskt, och svenskans ord längre. Härtill kommer att den svenska texten faktiskt är ordrikare än den engelska — c:a 12 %. Det går ju nästan alltid så i översättningar om man vill ha med adekvat motsvarighet i meningen. Där är så många omskrivningar som då måste göras. Annars hade Molander handhaft replikfö-ringen utomordentligt, och detsamma måste sägas om Sven Barthels tolkning, som har kommit ut på Bonniers förlag (Panache-se-rien, pris 11 kr.). En god giv av John M. Synges ”Hjälten på den gröna ön” (”The Playboy of the Western World”) såg man på Malmö Intima scen med premiär den 24 april, i scenbild av Per Falk och regi av Mats Johansson. Visserligen var Toivo Pawlo i själva ”hjältens” roll bra mycket trögare i ord och åthävor än vad rollen egentligen kräver, men Nine-Christine Jönssons förtjusande friska Peggeen var en glad överraskning efter alla de neurotiska imbeciller man trodde att hon trampat sig fast i. Och omgivningen var irländskt blomstrande och härligt saftig, däri inbegripet Lena Ceder-ströms amorösa änka, Rune Turessons bleka hemmason och hela raden av whiskygubbar och flamsande unga flickor. Dessförinnan hade Bengt Ekerot på Göteborgs stadsteater framfört ett stort upplagt ”Blodsbröllop” — alltså Garcia Lorcas. Det man nu så här efteråt minns som höjdpunkter var de svartklädda tjänarinnornas spring med rätter och tillbehör till festen i bakgrunden, medan Margit Carlqvist på höga klackar å ett bord i förgrunden låter sitt labila temperament gå ut över den stackars brudgummen, Erland Josephson. Därtill några av Carl-Johan Ströms högst raffinerade scenbilder (slutbildens portaler!). Men ett och annat av det övriga framstod en smula för pretentiöst och haltlöst. Modem med sin eviga ängslan för knivar skall ändå först och främst vara en varelse av kött och blod, en stackars halvt velig kvinna, som har fått mannens och sonens olyckor på hjärnan — låt vara att hon i sin klagan får en rörande djupdimension, som når det metafysiska. Men profetissa är hon ej. Händelserna med och under nattens måne, 468