TEATERKRÖNIKA som är så utomordentlig läspoesi, är tämligen omöjliga på scen, åtminstone har vi inte här i landet sett den perfekta lösningen ännu; och varför använder man inte hos oss de spanska folkmelodier som Garcia Lorca själv arrangerade för stycket, utan griper efter Rosenbergs föga kongeniala och mycket för långa scenmusik? ”Stora häst i natten, som är rädd för vatten...”: det kan säkert vara förtjusande, föredraget som en konstlös vaggvisa å la ”Ro, ro till fiskeskär”; men utspunnen i en lång cantilena blir en sådan text till pekoral. Klassikerspelen i Uppsala Botaniska Trädgård hade i år ägnats Aischylos. Ingegerd Aschan drog som vanligt det största lasset, som Klytaimnestra i ”Agamemnon”. Från Holberg till Roussin Komedier brukar det alltid bli ymnigt av på småteatrarna på våren. Också Göteborgs stadsteater slöt sig till den modellen den 1 maj, med Benkt-Åke Benktsson som ”Den jäktade” — så heter ”Den Stundesløse” i Tore Zetterholms nya språkdräkt. Holbergs lune, Benktssons bonhomie och eloquentia corporis, Annika Tretows behag, Josef Halfens flyhänthet och den strömska scenfantasin visade sig allt vara slitstarka varor, men mer än en god mellanföreställning var det aldrig fråga om. — Uppsala stadsteater har haft stor framgång med Shakespeares ”Så tuktas en argbigga” och därefter Alf Henriksons surrealistiska kavalkad över vår nyare sociala historia, ”Den ljusnande tid”. I november 1952 avled gångna årtiondens komedikung Louis Verneuil på ett hotellrum i Paris under omständigheter som tydde på självmord. Ekonomiska skäl rörde det sig inte om, han var sen några år välbeställd delägare i en teater på Broadway i New York, i vilken stad han sedan krigsårens exil var bosatt. Den sista pjäs han skrev för sin teater, ”Affairs of State”, har under namn av ”Hustruleken” tagits upp av Vasateatern, i en föreställning med Maj-Britt Nilsson och Frank Sundström, vilken beröms som ganska bra (ej bevittnad av krönikören). Albert Hussons ”Änglavakt” vandrade till Göteborgs-studion, där Håkan Jahnberg et consortes gestaltade den till det bästa; på Alléteatern i Stockholm drog i stället in en mycket enkel komedi av en P. Jones, utgörande underlag för en mycket elegant uppvisning i Patty-stil av Yvonne Lombard. På Nya Teatern har Gertrud Fridh och Georg Løkkeberg förtjusat med förvandlingskonster i ett föga tungvik-tigare stycke, en svensk översättning av den amerikanska bearbetningen av en pjäs av ungraren Vajda (”Kejserliga sviten”). Den lilla Alléteatern i Göteborg, som har pigg repertoar men mycket otillräckliga krafter, har visat André Roussins debutpjäs ”Am-stram-gram” under namnet ”Ole dole doff”. Det är en crazykomedi som ganska mycket skiljer sig från hans senare tamare boulevardstil, men enligt min mening är bra mycket roligare. En del Coward, en del Marcel Achard och en del Povel Ramel. Efter den kom Jens Lochers ”Tre skall man vara”, som nästan uteslutande är Coward. Återblick Spelåret 1952—53 har löpt till ända. Någon mycket omdiskuterad epidemipjäs, i stil med ”Cocktailparty”, ”Colombe” eller ”Linje Lusta” har den inte bjudit, och lika gott är kanske det. Mest skriveri blev det väl kring urpremiärerna av Graham Greenes ”1 sista rummet” och Pär Lagerkvists ”Barabbas”, men det är svårt att kalla någondera för en stor dramatisk sensation. Spelade på de flesta teatrarna blev tre komedier, Herberts ”Patty”, Aymés ”Din nästas huvud” och Hussons ”Änglavakt”, med resp. 5, 4 och 4 uppsättningar, inklusive dem på Riksteatern. Mest framgångsrika regissör är svår att utpeka. Alla har haft sina segrar och bakslag. Bengt Ekerot kanske minst av det sistnämnda (trots den relativa förlyftningen i ”Blodsbröllop”) och man är spänd på hur han skall lyckas vid Dramaten nästa år. Det bör dock beaktas att denna teater knappast kan bjuda honom samma förutsättningar som Göteborg, där han har haft carte blanche vid aktörsval, Carl-Johan Ström som dekoratör och ett modernare scenmaskineri än vad Dramaten kan bjuda. Sartres ”Djävulen och Gud Fader” får väl anses som hans största regitriumf under året. Bästa föreställningar under året? —Kanske den sistnämnda, kanske Alf Sjöbergs ”Romeo och Julia”, kanske Molanders ”Måne för olycksfödda”, Mimi Pollaks ”Fröken Rosita” eller Torsslows ”Asmodeus” — det beror på vid vilket drag man lägger huvudvikten, och vilka svagheter man helst överser med. Största skådespelarinsats. Där går nog ändå lagem återigen till Lars Hanson, för 469