HARRY SCHEIN Hogan i O’Neill-pjäsen. Bland aktriserna /litet var har haft sina höjdpunkter: Inga Tidblad, Maria Schildknecht och Tora Teje i ”Fröken Rosita”, Gunn Wållgren i ”Flodlinjen” (fast som vanligt inte alls en uppgift tillnärmelsevis i nivå med skådespelerskans förmåga), Eva Dahlbeck i O’Neill-pjäsen och ”Din nästas huvud”, Gertrud Fridh i ”Ett dockhem” och ”Som Ni behagar”. Intressanta nya dramatiker: Ostrovskij och Turgenjev. D:o bland svenskarna: Werner Aspenström, enligt min mening, fast hans ”Att sova eller icke sova” bara visats på en föreställning av halvt ama-törisk kvalitet. Men en minst lika intressant svensk ”nyhet” var Almquists ”Ramido Ma-rinesco” på Lilla scenen! Som de mest på fallande unga stjärnskotten i övrigt får man väl räkna Bengt Lagerkvist bland regissörerna (engagerad till Göteborg för nästa säsong), Jan Malmsjö och Max von Sydow bland de manliga skådespelarna (stort steg uppåt med ”Peer Gynt” i Norrköping), Jane Friedmann, Sif Gustafsson-Sterner och kanske Silvija Bardh bland de kvinnliga. Och därmed nedlägges pennan för krönikan 1952—1953 och för dessa krönikor över huvud, med ett tack och farväl till den trognare delen av deras läsekrets. Det är min mening att man icke kan fortsätta ett översiktsarbete av denna art hur länge som helst utan att avtrubbas. ”Till andra studier vill min håg jag vända.” I DET ÖDE LANDET Anteckningar till Sjöbergs ”Barabbas” av HARRY SCHEIN Det fanns inga skäl i världen, allraminst för Alf Sjöberg, att göra film av ”Barabbas” — eller teater — vilket bör tjäna som varnagel åt hugade spekulanter bland koreografer eller serietecknare. Inga andra skäl än den bräsch som ”Fröken Julie” och ”Hon dansade en sommar” slog i den internationella filmmarknadens konstnärliga och ekonomiska gränsbarriärer, en bräsch som snabbt skulle vidgas till en permanent öppning med hjälp av ett färskt nobelpris och en litterär världssuccé. Bakom de så allmänt lovordade 1,5 millioners-ambitionerna spårar man dock en enda härva av konstnärliga och ekonomiska spekulationer. Hur genant lät inte t.ex. denna hysteriska besvärjelseformel om ett filmfestivalpris i Cannes. I stället för att visa en bra film presenterade man en av kungarna från Nybroplan och Lidingön signerad växel, i hopp om att utlandet lika lätt som det troget royalistiska Sverige stod fast i vördnad för irrelevanta storheter. Sjöbergs stora artistiska resurser och det Barabbas. Regi och manus efter Pär Lagerkvists roman: Alf Sjöberg. Prod.: Sandrew. orimliga i företaget kunde ha blivit en kollision mellan en oemotståndlig kraft och ett oövervinnligt motstånd. Men nu var det motståndet som vann, på knock out i första ronden, när himlen mörknade på Golgata. Det var inte Barabbas som tyckte sig uppleva mörkret, det var vi, filmpubliken, vars stora flertal ändå får förutsättas ha goda, av fängelsevistelse opåverkade ögon, som såg mörkret bakom Ulf Palmes närbild. Den möjlighet av en synvilla, som i Lagerkvists gestaltning är så betydelsefull för Barabbas, avfärdas av Sjöberg i och med att han låter oss själva bevittna undret. Boken om Barabbas är ingen idéroman. Den är en legend, ett litterärt mästerverk, vars antydande glidningar och symboliska övertoner oskiljaktigt hör ihop med uttrycksformen, vars naivistiska medvetenhet låter under vara under och ändå håller ryggen fri mot verkligheten. Trots sagomotivets panoreringar över längtan och ensamhet står den i grodperspektivets respektlösa och jordbundna närhet till människorna. Dess dramatik ligger varken på det inre eller yttre planet utan i själva den 470