I DET ÖDE LANDET litterära formens spännvidd, som tillåter en enkel berättelse att polarisera mellan religiös mysticism och studier i jesusmytens uppkomst och spridning. Det tragiska med filmen är att Sjöberg har fått för sig att Barabbas representerar den moderna människans livsvillkor (vad som nu kan menas med det). Hans försök att i dag göra Barabbas kontroversiell i andra än teologiska sammanhang — försök som efter fiaskot i Cannes fick karaktären av panisk frenesi — förutsatte att den Lagerkvistska mångtydigheten förvandlades till en symbolisk entydighet. Men samtidigt valde Sjöberg en realistisk attityd till det litterära underlagets yttre ram. Resultatet blev en filmisk och intellektuell tvetydighet. Å ena sidan t.ex. förvandlar Sjöberg med trickfilmssuggestioner på Golgata och i katakomberna en primitiv, oartikulerad och ytterst subjektiv förnimmelse till en skenobjektiv verklighet eller undviker han att ta med Petrus’ överraskande och betydelsefulla referat av den jungfruliga moderns tvivel på att Jesus är Guds son. Å andra sidan intellektualiserar han Barabbastypen till Hamletnivå och späckar berättelsen med en psykologiserande symbolik som, tillsammans med den svulstigt högtravande, känslolösa och humorfria uppläggningen, gör filmen till en flåsande koloss på intellektuella lerfötter. I och för sig är det naturligtvis en elegant idé att t.ex. ge Eva Dahlbeck en trippelroll. Hon är jungfru Maria och Barabbas’ mor och den kvinna som lyssnar till Barabbas’ sista ord. Sammanställt med skildringen av Barabbas’ ungdom öppnar detta onekligen skickliga grepp en rad både realistiska och symboliska möjligheter. Hjalmar Söderberg laborerade redan med tanken att Jesus och Barabbas var en och samma person och i Sjöbergs gestaltning vidgas spekulationsfältet till modersfixeringar i största allmänhet (saknaden av en mor kan ha gjort Barabbas ofömögen att fatta det kristna kärleksbudet), till ett Oidipusmotiv (när Barabbas mördar sin far och föregångare som rövarhövding), ett Kain och Abel-motiv, spunnet i brytning mellan ljus och mörker, livet och dödsriket, kärleken och ensamheten. Barabbas’ fastkedjade händer breds ut på korset i en fångenskapens dödsförlösning. Allt detta är gott och väl, även om symboliken är lika påträngande hos Sjöberg som diskret hos Lagerkvist. Men värre är, dels att symbolerna saknar sammanhang med både handlingen, temat och formen, dels att legen den om Barabbas naturligtvis inte bär upp dessa ansträngningar, minst av allt om de framförs med pretentionen att symbolisera några slags moderna livsvillkor, vårt (vems?) sökande efter en tro. Visst är pretentionerna ambitiösa, men inte ens filmkritiken bör glömma att även de sämsta dikter i regel skrivs med de bästa och ädlaste ambitioner. Knappast någon film har som denna försökt hålla sig till det litterära underlagets yttre handlingsföljd och det är just därför filmen blivit dålig som film. I legenden är människan ren, förandligad intill den materiella substans-lösheten. I film är det tingen som kommer oss nära, kropparna, landskapet, det är bilder och till råga på allt Alf Sjöbergs bilder. Varje genom beskrivningen sammanlänkande bisats får, översatt till bild, en förödande styrka och tyngd. Filmen saknar inte bara spontanitet och poesi utan även rytm och komposition just därför att den ville tillägna sig den främmande litterära formens rytm och komposition. Pieteten har, till synes slumpvis, resulterat i ett antal fristående, forcerat osamman-hängande tablåer i början och, i den senare mera handlingsmättade och koncentrerade hälften, i ett flytande crescendo som inte bara saknar dramatisk förberedelse utan även saboterats av den första hälftens sövande villrådighet. Man har en bestämd känsla av att ”Barabbas”, som här lär visas i nerklippt skick, har ett större antal scener än som är normalt för filmer av denna längd. Kamerans rörlighet är också påfallande. Att filmen trots detta rentut sagt är tråkig måste då bero på en inre brist på tempo, visuella sammanhang och filmisk komposition. I återblickarna finns ett försök att komma ur det litterära underlagets kompositoriska tvångströja, såvida man inte vill uppfatta dem som självändamål, som isolerade ambitioner att vinna nya lagrar på den djärva nyskapelse som Sjöbergs återblicksteknik i ”Fröken Julie” utgjorde. Men där var återblickarna funktionella mot handlingen och andemeningen, förankrade i det dramatiskt betydelsefulla rummet för att visa det förflutnas närvaro i rummet. I ”Barabbas” gör de inte ens anspråk på att vara funktionella mot handlingen eller andemeningen, på sin höjd, enligt ovanstående antagande, mot kompositionen. Dessutom förankras återblickarna här i människorna, vilket medför en lätt surrealistisk och till sina verkningar förvirrande effekt. I likhet med filmens symbolinslag upphäver den nämligen inte verk 471