NOTISER har varit elaka nog att fästa uppmärksamheten på sådana malörer som Victor Emanuelmo-numentet mitt i det antika Rom. Visserligen kan man ju tycka att dyrbara expeditioner borde kunna kosta på sig rådgivare med lokalkännedom men å andra sidan behöver en anakronism inte vara paradoxal på ett högre plan och om man accepterar Ulf Palme som Barabbas så är det en småsak att svälja Victor Emanuel som kejsar Tiberius. Ja, ”Barabbas” är en mycket dålig film. Om den hade varit gjord i utlandet, om den inte hade föregåtts av ett sådant spektakel, hade den väl knappast kommit till Sverige eller blivit anmäld på denna plats. Karakteristiskt för filmen är att den, när man ser om den, ger ännu mindre än första gången man såg den. Att den här diskuterats så ingående är dock inte bara en eftergift mot filmens litterära underlag som antagligen har ett särskilt intresse för denna tidskrifts läsekrets. Filmen är intressant, därför att den utan tvekan är Alf Sjöbergs mest personliga film, en koncentrerad uppvisning av hans sämsta sidor, hans kyliga elegans som man känner igen från Dramatens alltid ambitiösa och imponerande föreställningar, hans även i tryck demonstrerade djupsinne, som trotsar alla ekolod. Men Sjöberg har inte bara ambitioner (vilka endast kan intressera hans själasörjare) eller förmåga att imponera (vilket endast kan glädja honom själv) utan även tillräcklig äkta storhet och kraft för att kunna bli en varaktig och stabil tillgång. Och naturligtvis märks hans konstnärliga resurser även i ”Barabbas”, detta korthus av idel purpurröda hjärteräss. Varje sekvens, ta gen för sig (med undantag för de erbarmliga masscenerna), är lysande film. Många scener chockerar med nästan fysiologisk verkan. Den knivskarpa obarmhärtigheten i de två födsloavsnitten lyckas ge till och med fruktbarhetens yttersta villkor drag av sterilitet och dödslängtan. Avsnittet med Sahaks död är i all sin gripande enkelhet, sin totala solbelysta ensamhet, stor, mycket stor film. Och i presentationen av en vidunderlig forntidsnatur, det öde landet med människorna krälande som sandråttor i ett berglandskap, finns ett modernt drama även om det inte har med Barabbas att göra. Här finns inget vatten men bara sten sten och inget vatten och den sandiga vägen vägen som slingrar högt ibland bergen som är berg av sten utan vatten Det är således, med all respekt för Sven Nykvists och Göran Strindbergs kameraarbete, inte bara fråga om vackra bilder, utan filmmetrar som ibland är så andlöst vackra att det blir meningslöst att tala om esteticism. Där finns en våldsam visionär kraft i uttrycksmedlen, en furiös brottning med det omöjliga materialet, lika grandiosa som desperata attacker mot filmens andliga mörker. Det är nästan så att man på något sätt uppfattar Sjöbergs fixering vid historien om Barabbas och dennes kamp mot mörkret som representativ för Sjöbergs egen konstnärliga situation i dag, hans stora möjligheter, som med en smula ödmjukhet och mera omdöme vid val av manuskript skulle kunna göra honom till en verkligt stor filmdiktare. Antingen han nu får pris i Cannes eller inte. NOTISER Svensk dikt i Frisland En antologi med modern svensk lyrik översatt till frisiska kom ut helt nyligen. Den heter naturligtvis ”Norrsken”, vilket blir ”Noarderljocht” på frisiska — ett språk som talas i norra Holland och ganska mycket skiljer sig från holländskan i gemen. ”Noarderljocht” är översatt av Marten Sikkema och innehåller dikter av 20 skalder, av vilka Anders Österling inleder volymen och Johannes Edfelt avslutar den. Även finlandssvenska diktare är företrädda: Hemmer, Södergran och Diktonius, (med ”Hjältegravar”). Tolkningens trohet och konstnärliga värde undandrar sig tyvärr vårt bedömande, men initiativet måste anses högst lovvärt. Så här låter emellertid början på Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer”: Moaist fan alles is de skimer. Alle leafde fan ’e himel rint yn dünker skynsel gear oer de ierde oer hus en hear. Rapport från Holland På holländska utkommer åtskilliga svenska böcker och vår vän i Haag, herr Pieter van Veen, har älskvärt skickat oss en lista på vad som kom 1952. Bland de böcker han nämner märks Puck Beer: ’Tk dien en stralende heer” (”Jag tjänar en lysande herre”), Pär Lagerkvists ”Dvärgen”, tre barn- och ungdomsböcker av Astrid Lindgren, Martinson ”Vägen till Klockrike”, reseböcker av Eric Lundquist, Harry Macfie och Hans Pettersson. Vidare Salje ”På dessa 473