BREV TILL BLM ken kunde man då syssla med något som inom Fri-dellkretsen kallades att Tridellisera’. Man bar den etsade eller raderade plåten en tid i rockfickan och lyckades därigenom ge den en fin textur av repor och slitningar som bland dessa akademiens avfällingar ansågs ge en extra bouqet åt bladen, en artistisk sensibilitet, en nervös bristning i bilden.” Ja, det är ju så tjusigt att förklara saken så känsligt och poetiskt. Det var således den store anden Rockfickan som skapade denna artistiska sensibilitet och denna nervösa bristning i bilden? Men nu gick det inte till precis så. Om de hade plåten i rockfickan eller inte låter jag vara osagt, men annars var det på det viset att de unga grafikerna var så fattiga att de inte hade råd att köpa fina plåtar utan i stället använde baksidan på redan bearbetade plåtar. Jag ber om ursäkt om jag krossar herr A. :s illusioner, men så trivialt började det. När de sedan upptäckte att denna yta med sina repor och skrafferingar var tjusig som patina försökte de även på blanka plåtar att få samma patina genom att lägga plåten på golvet och steppa på den. Detta gjordes innan de etsade eller torrnåls-graverade plåten. Således inte efteråt som herr A. vill göra gällande. Men varken tonen som åstadkoms av tryckaren eller den på det senare sättet omtalade patineringen kallades för ”fridellisering”. Att ”fridel-lisera” var att låta de ojämnheter eller s.k. ”noppor” som uppstår i ”graden” vid tormålsgravyr vara kvar. Dessa ojämnheter uppstod antingen då nålen var ojämnt slipad eller om den fördes på ett visst sätt så att den liksom hoppade. Om min förklaring härav inte räcker kan jag hänvisa till Hayters bok ”New ways of Gravure”, sid. 40, där det också finns ett belysande diagram. Vanligtvis togs dessa noppor bort så att linjen fick en renare och jämnare struktur. Men på dessa noppor som hade högre grad än den övriga linjen fastnade givetvis tryckfärgen i mjuka klunsar och gav rätt utnyttjade ett mycket artistiskt intryck. Detta har använts av andra före Fridell, men han lyckades göra det på ett särdeles mästerligt sätt. I varje fall var det många som arbetade med skraffe-rade plåtar, med mycket tryckton och med s.k. ”fridellisering”. Men när Fridell, Bull och andra grafiker mognade som konstnärer ville de inte arbeta på detta sätt. De ville inte ha dessa gratiseffekter. De ville helst göra den artistiska och konstnärliga insatsen själva och inte låta den bero på tillfälligheter. Det gick så långt att Fridell under en period avskydde detta förfarande med mycket tryckton o.s.v. till den grad att hans etsade plåtar trycktes på samma sätt som kopparstick och sjökartor, då man torkar plåten med lut så att inte ett uns av ton blir kvar. Emellertid övergav han snart detta, men han återgick aldrig till sin ungdoms idé. Vad ungdomliga idéer beträffar kan jag försäkra att de flesta av de romantiskt influerade ungdomar som börjar etsa, i varje fall under hela min tid, gäma velat sudda till sina tryck med mycket tryckton i förening med skrafferade plåtytor. Liksom på 20-talet har det visat sig att de efter några år kommer på andra tankar. Andra ungdomar som ligger åt det abstrakta eller konkreta hållet tycker bättre om den rena och klara skönheten. Vilket som är riktigast torde nog kunna diskuteras i det oändliga, men i vilket fall som helst bör man akta sig för att slå fast någonting. Harald Sallberg Ett svar. Beträffande min citering av Harald Sallberg. Jag kan inte inse att jag missförstått honom. 1 den anförda meningen uttalar han en åsikt. Denna åsikt blir inte vanställd genom att jag utelämnar en följande mening, där han omtalar varför han framför sin åsikt. Dessutom har jag inte polemiserat mot hans åsikt, varken accepterat eller avvisat den, utan försökt sätta in den i ett historiskt sammanhang. Och jag underkänner inte en konstnärs intelligens, om jag antar att han kan känna sig förlora fotfästet när den teknik och den konstnärliga målsättning som är hans, tycks börja överleva sig själv och nya krav gör sig gällande. Mina upplysningar om ”fridelliseringens” teknik har jag helt hämtat från Nils Lindgrens bok. Till Lindgrens försvar vill jag likväl påpeka att Sallbergs synpunkter utgör ett berikande snarare än ett beriktigan-de. Som sådant är de välkomna. Men jag kan inte inse att det skulle vara mer ojuste att tala om rockfickan än om steppdans på plåtarna. Lindgren (och jag) har knappast mer än Sallberg själv grävt gravar åt grafikerna (med målande kolleger som närmast triumferande) i och med att dessa tekniska tricks avslöjats. Finns det för övrigt några ”den grafiska konstens vedersakare och dödgrävare”? Det finns säkert folk som rycker på axlama åt relativitetsteorin utan att för den skull förtjäna utnämningen ”relativitetsteorins vedersakare och dödgrävare”. Världen är full av ett inte obetydligt mått av ointresse för allt möjligt. Grämer vi oss över det, förbittrar vi snarare vårt eget liv än vi förbättrar världen. Sven Alfons I DETTA NUMMER Paul La Cour räknas av många som Danmarks främste nu levande lyriker. Hans senaste samling, ”Mellem Bark og Ved” och hans ”Fragmenter af en Dagbog” har haft åtskilliga läsare även bland svenskar. De tre dikter BLM fått från honom är inte tidigare tryckta. Stig Dagerman skrev ursprungligen den prosadikt som sedan fått namnet ”Två i Klara” för ett radioprogram där svenska författare från olika håll skildrade det jubilerande Stockholm. Mauritz Edström skulle kunna berätta en del om verklighetsbakgrunden till de situationer Dagerman beskriver; han är nattredaktör på Arbetaren. Egon Kötting är född och uppväxt i Tyskland. Redan 1934 flydde han emellertid därifrån, som politiserande gymnasist. Först slog han sig ner i Tjeckoslovakien, fortsatte flykten till Danmark när så blev nödvändigt, tog studenten där, men drevs så vidare till Sverige, där han studerat vid Högskolan i Stockholm. Han drog sig fram som fri journalist och gav tillsammans med Ragnar Thoursie ut ”Kulissbygget — Tyskland mellan Molotov och Marshall” (1948). Numera bor han åter i Tyskland, utanför Dortmund, är gift med en danska och har bl. a. översatt Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan” till tyska. 480