KOMMENTARER OCH NOTISER ister för att begära informationer om modern svensk litteratur. Vid sådana tillfällen känner man alltid svårt bristen på en hanterlig översikt på något främmande språk att rekommendera dem. Säkert har många liknande erfarenheter från andra områden. Numer börjar det emellertid ljusna även på den fronten. Svenska Institutet har utsänt en hel rad snygga och rediga vägvisare inom Sverige och svensk kultur, på engelska, tyska, franska, italienska och spanska. Ingvar Andersson har skrivit om svensk historia, Gustaf Hilleström om teater och balett, Rune Walde-kranz om film osv. Det finns en vacker bok om högre utbildning och en lika snygg om svenskt jordbruk och den prydligaste är kanske amerikanen Burnett Andersons nyutgivna verk ”Stockholm, Capital and Crossroads”. (Forum i distr. 15:—.) Litteraturen är alltså inte företrädd ännu, men man närmar sig den undan för undan: koncisa bibliografier över engelska och tyska böcker om Sverige har givits ut av Nils Afze-lius och Sven Rinman och de rymmer även förteckningar på översatt svensk litteratur. På en gång antologi och introduktion är det magnifika specialnummer av tidskriften L’Age Nouveau, som redigerats av institutets Parisdirektör C. G. Bj urström. Det faktum att han också är BLM:s medarbetare bör inte få hindra oss från att tala om hur användbart det stora häftet är för den som vill bilda sig cn första uppfattning om svensk litteratur. Här är Svenska Institutet och dess utposter säkert inne på en fruktbar linje. Nu väntar vi bara på en god flerspråkig introduktion till den svenska dikten, som kan spridas till alla som vill läsa eller skriva om svensk litteratur. Första exemplaret bör gå till en herre vid namn Armando de Maria y Campos från Mexiko, som i ett nyutgivet arbete avslutar en artikel om August Strindberg med en uppräkning av den svenske dramatikerns främsta lärjungar: Juan Wiers Jensen, Anna Peters, Juan Hervitz, Pedro Egge, Frida Brem, Gustavo Geigerstan, Harold Grote, Karem Brambson, Cristin Sigfussdotir, Benzon Bergman, Lagerkvist, Heiberg, Rode och Gandrup. Sommaren tillbragte vi i ett stilla skånskt fiskläge, sysselsatta med att verkligen läsa några av de berömda böcker om vilka det tidigare varit nödvändigt att yttra sig mera svävande. Detta förehavande stördes inte av något strålande väder oeh inte heller av särskilt livfulla kringboende. Vår enda granne var en anonym person i rummet inunder, som varje förmiddag punktligt steg in till sig, drog igen dörren med en skräll, vred om nyckeln med ett hårt krasande och därpå tillbragte flera timmar i ljudlös stillhet, till dess samma procedur (i omvänd ordning) upprepades fram på eftermiddagen. Vi svävade länge i ovisshet om vem denne regelbundne granne var, till dess vi en dag gensköt honom vid husknuten och fann oss stå ansikte mot ansikte med den kände författaren och regissören Ingmar Bergman. Han var iförd röd tröja, blå sammetsbyxor och bruna träskor samt ett kort svart skägg, det senare enligt hans utsago anlagt för att under sommaren spara mimiken. Vi införde honom i vårt rum, placerade honom på en vinglig fällstol och oss själva på sängen och frågade vad som fört honom till dessa kuster. Herr Bergman svarade att han var sysselsatt med att i rummet under skriva på en film. Vi genmälte att vi borde ha anat något sådant, då vi vid flera tillfällen tyckt oss märka hur demoniska dunster steg upp mellan golv-tilj oma. Härtill svarade herr Bergman att de i så fall måste härröra från annat håll, kanske från köket. För egen del var han nämligen sysselsatt med att skriva en komedi. Vi visade förvåning. Ingmar Bergman körde händerna långt in i ärmarna på den röda tröjan och berättade att han städse haft ett starkt intresse för det komiska, som han aldrig riktigt vågat släppa loss. I hans omgivning 485