SIGFRID SIWERTZ MIN STAD Tal i Stockholms stadshus vid stadsbornas uppvaktning till 700-årsjubileet Man har kallat den astronomiska världsbilden och den moderna storstaden för mänsklighetens båda väldigaste skapelser, väldiga och för många skrämmande skapelser. I storstadens stenvärld är allt format av människan. Den kan urarta till ett ändamålens stela rike, där sällsamt nog inte bara naturen utan just det mänskliga tappas bort. Men den kan också bli till ett storstilat monument, en levande apoteos över vår gemensamma strävan. Ur det festspel, varmed man för jämnt trettio år sen invigde vår stadshus, tillåter jag mig att citera några versrader: Se städer fogas ej av sten allenast en rytm, en puls, en trevan äro de, ett mystiskt helt av sten och liv som snäckan. Storstaden Stockholm behöver aldrig bli stel och skrämmande. Därför svarar redan den lekfulla natur, där den vuxit upp. Visst har vår kära stad sitt Sibirien och en vandring längs Surbrunnsgatan kan kanske göra en lite tankfull beträffande den mänskliga faktorn. Men totalintrycket är ändå ljust och rikt. Gå bara om hörnet, så strömmar friskt pulserande liv och behagliga vyer åter emot dig! På Olaus Petris vädersolstavla ligger den lilla slutna femtonhundratalsstaden hopkrupen på sitt skär, taggig som en sjöborre av trappgavlar, torn och tinnar. Men på ett modernt flygfoto liknar staden mest en sjöstjärna eller en bläckfisk med en rad av fångstarmar. Nej, om någon stel slutenhet kan här ej bli tal. Vårt Stockholm är en förunderligt öppen stor stad, där naturen överallt tittar in liksom Riddarfjärdens vatten här mellan pelarna. Paris har, liksom en gång Stockholm, ett stadssigill med en borg över ett böljande vatten. Och där sitter också många trofasta me-tare på Seinekajerna, fast aldrig har jag sett dem få ett levande liv. Medan vi ur Strömmen, om det vill sig väl, kan fånga både abborre och feta braxnar, som ingalunda är bara symboliska. De skär, på vilka Stockholm en gång byggdes, var berömda för sin fågelrikedom —• ett av dem hette Svanskär. Och på de senaste decennierna har staden som genom ett under åter blivit en plats, som i ornitologisk rikedom tävlar med de berömda fågelsjöarna. Tusentals änder uthärdar vintern i den Nep-tuni labyrint, vi kallar Stockholms hamn. Svanpar häckar i djurgårdsvikarna, de muntra skrattmåsarna med sina svarta masker kommer i väldiga svärmar svepande på vårkanten och kajorna håller ett tusenstämmigt höstting i Humlegårdens träd. Nere i södern trodde folk en gång, att Stockholm var en stad, där björnar lufsade omkring på gatorna. Men skogen ligger dock ännu så tätt på knutarna, att man ibland ser älgar komma in och ta sig en titt på vänstertrafiken. Sverige är ett land med armbågsrum och dess huvudstad har aldrig tappat naturkontakten. Hurudant är nu det folk, som här bygger och bor? Hur känns det att vara stockhol 487