SIGFRID SIWERTZ mare? Finns det något speciellt stockholmskt i vårt sätt att tänka och vara? Det borde vara så i ett samhälle med sådan natur och med sådana traditioner. Låt oss inte glömma, alt Stockholm är en av historiens mest gynnade städer, som inte sedan femtonhundratalet haft utländsk soldatesk inom sina murar. De stora sextonhundratalskrigen avsatte i Stockholm mest bara palats. Slutet av sjuttonhundratalet var här en storhetstid i konsten och dikten. Det fanns ännu i Carl XV :s och Oscar II :s huvudstad en viss blandning och byråkratisk pompa och lättlevande sorglöshet av Bellmans och Offenbachs märke och sålunda icke främmande för musema. Och nog existerar ännu i vida kretsar en viss äkta och lättsam urbanitet av mycket gott märke. Men det problematiska är att Stockholm i stor utsträckning blivit en stad utan stockholmare, en snabbt ansväl-lande invandrarstad, där massorna måste lära sig att trivas och trivas i trängsel. Avigsidan av Stor-Stockholms egenartade och tjusande konfiguration är de stora trafikproblemen. Om Sankte Fredman, stadens skyddspatron till vänster, genom något under dök opp hos oss igen, så skulle den gamle syndaren kanske bli förvånad över att vi talar så mycket om flaskhalsar när vi kunde tala om hela flaskor. Ingen kan dock begära att folk skall känna sig dionysiska, när de efter en lång arbetsdag får stå i långa, regniga bussköer. En skämtare påstod en gång, att de viktigaste bland människans fem sinnen var storsinnet, lättsinnet och — ölsinnet. Jag skulle vilja plädera för ett sjätte sinne — trafiksinnet. Ett gott trafiksinne är minst lika viktigt som ett gott ölsinne. Där skulle våra kära stockholmare kunna lära sig en hel del av världsstaden London. En metropol är alltid ett väldigt konglomerat, fullt av till synes disparata ting och tendenser. Här finns ett behov av allt som kan sammanföra och framtrolla en helhetsbild. Detta ger ett djupt berättigande åt monument, symboler, myter och minnesfester. Må det tillåtas mig att förråda hemligheten med vårt 700-årsjubilerande: Stockholm har tagit på sig sin festskrud för att charma de tusen sinom tusen inflyttarna och så förvandla dem till riktiga hängivna stockholmare. Det är i högsta grad legitima förförelsekonster, ägnade att utplåna sista resten av främlingskänsla och storstadsövergivenhet. Efter vår uppvaktning här blir det en segelregatta ute på Riddarfjärden. Sporten med sitt kamratskap har ju en förmåga att osökt sammanföra folk och lätta på stelheten, men är den med sin internationalism ägnad att just göra oss till goda stockholmare? Det är dock något speciellt stockholmskt över den graciösa vattensporten. Milles späckigt jovialiska sjögud därnere vid Skeppsbrokajen är den enda skulpturala hyllning, som Stockholm ägnat sin vattenvärld. Men vid stadens fester har man inte glömt det våta elementet. Jag minns den stora kappsegling, som vid stadshusinvigningen anordnades här på Riddarfjärden. Det var en betagande syn i den strålande och blåsiga junidagen, dessa stolt framsvepande flockar av bländvita segel alldeles under husmassorna. Sällan har jag sett det som finnes av tyngd i en stad på sådant vis lättas upp till fest och jubel. Jag undrar om ens det forna Venedig såg något stoltare vid sina förmälningsfester med havet. Ett annat tjusande minne av Stockholm som vattenstad är knutet till en nattlig illuminerad regatta vid en stor Rödakorsfest, även denna gång på Riddarfjärden och under det fasad-belysta Stadshuset. Det var hundrade och åter hundrade båtar, som fullhängda med lyktor högtidligt kretsade kring det mörka vattenriket, vilket slutligen flammade upp vid en gammal ankrad dödsdömd skonerts brand. Två elements dramatiska möte, en magisk effekt av vilt eldsken och kolsvarta skuggor, svepande rökmoln och dansande vågreflexer. Dessa lyriska målningar är inte insatta för den lösa effektens skull. Låt oss vara stolta över att vi alla bor i den ojämförliga vattenstaden! Det har alltid synts mig så muntert och hoppfullt med de ändlösa raderna av små segel- och motorbåtar, som gungar längs 488