MIN STAD varje ledig kaj stump och varje lördagsafton sträcker ut på blåa äventyr. Låt oss mötas i vattensporten! Det kan väl synas paradoxalt att söka göra folk till stockholmare genom att driva ut dem på vattnet, men det bygger dock på vår stads ofrånkomliga och tjusande egenart. Det är egendomligt hur allt som har med sjön att göra, kan lätta upp den svenska stelheten och skapa kontakt och omedelbarhet. Mitt credo är alltså: Vattnet verkar det visserligen. Här har talats om storstadstrivselns problem. Vad är nu till slut trevnadens hemlighet. I en pjäs av fransmannen Sartre som för några år sen spelades på Dramaten, symboliserades helvetet med ett fönsterlöst, tillbommat rum. För att trivas på en plats måste man ha en känsla av, att man när som helst skall kunna lämna den. Just friheten blir ett band. Ett slags växelspel mellan det slutna och det öppna tycks vara en förutsättning för vår trevnad. Men saken har också sin tidsaspekt. Vi får inte heller vara instängda i nuet. Det måste också öppna sig fönster och portar mot det förflutna. Trevnaden och traditionen hör ihop. Ta en promenad i Gamla stan! Var du går öppnar sig grändmynningarna mot fria utsikter av sol, moln, vatten, måsar och master. Medan halvvittrade barockportaler och gamla vackra kryssvalv suger blicken mot det framfarnas myllrande och levande dunkel. Här stolta ymnighetshorn, svällande stenfrukter, krigare, som yverboret karska stoltserar inför fylliga gudinnor, allt detta inramande vapensköldar med namn som klingar av stora öden! Och därutanför nuets höga skeppsstävar svan-ödleliknande kransilhuetter radarmontage och motordån! Den gamla stadskärnans skönhet är naturens och historiens förenade gåva. Stor-Stockholm får mestadels reda sig utan traditionens guldgrund och söka sitt behag i resterna av den skiftningsrika idyllvärld, som det inkräktat. I byggnadsväg kan det främst yvas över sina stolta broar. Ja, Stockholm är verkligen en broarnas stad. Och intet förmäler land, vatten och luft som en vacker bro. Vem har inte i klara kvällar beundrat Västerbrons långa, bågiga ljusramp över Riddarfjär-den. Ärstabrons rad av tunnvalv är mäktigare än akvedukternas på den romerska campag-nan. Men priset tar ändå Tranebergsbro, ett av Stockholms stoltaste byggnadsverk. Vilken seger över tyngdens ande, denna ljusa, spänstiga betongbåge! En avvägningens och den tämjda kraftens apoteos! Den luftiga vägbanan slungar trafiken upp mot en hänförande utsikt över en typiskt stockholmsk labyrint av sund och öar. Och i en hoppets vision kan jag här se min stads framtid rulla upp mot allt vidare horisonter och detta i tecknet av det djärva brospannets förening av teknik och skönhet. En hoppets vision, dock inte utan hemlig bävan i de krossade städernas och atombombens epok. När man en blåsig dag med stora drivande moln står med huvudet tillbakakastat och ser upp mot en husvägg, så har man intrycket att huset rör sig, medan molnen står stilla. Den synen är sannare än sanningen. Molnen, det evigt enahanda, vad som verkligen i djupare mening rör sig, det är människorna och deras städer. Som stävar på väldiga skepp tumlar murmassorna in i framtiden. Min stad, min stora vackra stad, måtte det alltid förunnas dig att segla mot goda öden! 489