BJÖRN-ERIK HÖIJER MIRJAM Det var varmare ute än inne. (Kanske skuggade vårdträdet och rönnarna gården ?) Han kände det, när han gick förbi den vita huvudbyggningen och rundade lagården. Också Hansson vid hans sida tyckte visst detsamma, för han hejdade sig tvärt och kom ihåg att han hade ärende förbi handelsboden. (Eller om åsynen av tattargården fyllde honom med reminiscenser?) Han måste vända, sa han. Han vinkade. — Hälsa Ottilia, att jag kommer med tjär-borsten nån av dom närmsta dagarna! Han skrek, så Thomassons, som följt ut på bron, skulle höra, hur snabbt han återfick självförtroendet. Han frestade Gabriel med snusdosan, men fick nej. Själv tog han en pris mellan fingrarna. — Jaha, det var int lite det. På en dag. Gabriel nickade. — Gudrun? Hon är vass; ändå tog hon int med allt. Du förstår va jag menar? Han halvviskade förtroligt och med många små trötta blinkningar. (Som om han kommit på mera jämställd fot med Gabriel sedan morgonen. ) Men Gabriel sa, att han inte förstod. Hansson drog in luft och betraktade snusprisen tankfullt. Han lurade Gabriel att andas in. Ja, här i lagårdsknuten möttes den söta kreaturs-lukten och alla dofterna från gräs och vatten: en ljuvt hetsande förening. Hansson snusade luft. — He luktar gott, sa han. Säga vad man säga vill. Han måste kasta vatten, innan de skildes. Han jonglerade snuset skickligt medan han knäppte upp och igen. Sen slängde han pulvret. Han fick en lysande idé. — Så här tör väl fan också få göra, när han blir pissnödig; men undras hur änglarna bär sej åt? Drog ut det som en gummisnodd. — Ville säga: om dom har några behov? Gabriel försökte smita ifrån, men Hansson höll honom fast genom att sno in sin högaffel i hans. Han strök sig tätt inpå. — Jag ger mej på att du begriper? insisterade han. Gudrun hoppa över en: han som bara låssas! Gabriel slet sig fri. Hansson slängde sig upp på cykeln. Han vinkade än en gång, nu definitivt. — Frid! Och så i väg. Hälsningen var menad som pricken över i. Gabriel kunde omöjligen dra på mun. Elak-Hans: inte förstod han honom väl alldeles, men. Var han inte bra utstött? Den ensammaste personen i hela byn. Avskydd och fruktad av alla. Han skrek och manipulerade; men vad fanns innanför skriket? Som en bottenlös rädsla? Han gick över tattargården. Ett slag hade han lyckats höja sig över bottennivån — nu ville han sjunka igen. En sorts domning spred sig från huvut ner till fotterna, han förnam ilningen och stickningarna, men kunde ingenting göra för att komma loss. Nu gick han förbi platsen, där Ottilia haft sin stora och sällsynta upplevelse. Här hade hans far stigit många gånger, ofta trött till döden. Han slet sig till döds. För vad? Pappa! viskade en röst inom honom. En åtrå, mättad av uppgivelse. För ett ögonblick tyckte han att det inte längre var han själv som steg här, med högrepen i handen. Det var en helt annan, en 490