MIRJAM bred, satt varelse med trött rygg och frågor ristade i ansiktet. Gredelinblekt arbetsblus, jordiga byxor med lappade knän. Stora, tunga arbetshänder. Han fick en lust att slänga sig ner på backen och bara ge upp, ge efter, ge sig. Men nej, det fick han inte. Det var alltför många som satsat på honom. Så många förhoppningar som var fästade vid hans person — nej. Så många som behövde honom. Både bakom och framför. Blickar, suckar, tårar: som han inte fick svika. Över gränsdiket, in på den gräsbevuxna gamla byvägen. Rågåker på ena sidan, korn på den andra. Så en rad hässjor. En låg, rödgrå lada stod tätt intill vägen. När han strök förbi såg han någonting röra sig i dunklet därinne. Han gick fram till gluggen och tittade in. — Hej Gabriel! Automatiskt såg han sig omkring. Om han var observerad? De hade stått bakom gardinerna och tittat efter honom i tattargårdcn — men hit såg de väl inte? Av Ottilias hus syntes bara det svarta blindfönstret på gaveln. Åkrarna hade höjt siktlinjen tre kvarts meter. — Hej! Det var Mirjam. — Va gör du här? — He ser du väl? — Nej. — Väntar, så klart! Hon satt strax under taket — ladan var packad med nybärgat hö. Hennes brunbrända, såriga ben. Hon klöste i myggbetten, så blodet rann. Nu hade hon fått på sig en klänning i alla fall. — Jaså? — Kom! Hon visade med handen, att det var gott om plats. Hon makade sig ännu längre in. Hennes ögon stod stilla; blänkte som svarta stenar. — Kom får du se nånting. Marken ville gunga under honom. Han förstod inte det? Naturligtvis skulle han genast gå sin väg. Han måste bara vila lite grand, och tänka efter. Hade tagit i lite för hårt i dag, var en smula överansträngd. Bara stå ett par minuter och stödja kroppen mot timmerstockarna i ladöppningen. — Är det nånting du vill? — Sluta glo — och kom hit! Men naturligtvis kunde han lika gärna gå in och vila sig. Sitta en stund i höt. Och var det så att flickan ville honom någonting... — Va ska jag få se? — Kom! Han svarade henne, fast han ingenting hade att säga eller ensengång tänkte på vad hon sa. — Jag — vet — inte? Nu rördes det i den svarta källan: hennes ögon. Hennes röst skar sönder intigheten: — Måst du fråg mamma först? Naturligtvis kunde han inte heller visa sig feg inför den stackarn. Hon fick gärna tro och tänka vad hon ville — och föra det vidare — men han måste ha bevis för sin egen skull. Han ville helst springa sin väg. Inte av feghet. Men av brist på kurage, kanske, och egen vilja. Gömma sig för det farliga. Var tattarpigan farlig? Då hon hade klänningen på var hon nästan mindre farlig än i morgonkostymen. Det var lätt att se, att hon var ingenting. En piga! — Nej! Återigen svarade han dumt. Den här gången fick han det att glindra i svartögonen. Innan hon hunnit håna honom ännu mera — för att skydda henne, alltså: han hukade sig och kröp in i gluggen med högaffeln fortfarande i handen. Han kände golvet med den. Med den som stöd svingade han sig upp. Han hamnade på alla fyra. — Det ska du inte tro, Mirjam. — Va då? Hon vart visst perplex. Hade kanske inte väntat ändå, att han skulle komma? Hon flämtade. Röda flammor på kinderna. Svartögonen blinkade: hon hade långa, svartbruna ögon 491