BJÖRN-ERIK HÖIJER fransar. Det var någonting visst med hennes ögon: svarta stjärnor. Han förblev i den kufiska ställningen. — Jag gör som jag vill. — Hå! Det trodde hon. Han bedyrade: — Du tror väl aldrig, att jag...? Jodå, det just trodde hon, sa hon med ögonen. Med läpparna sa hon: — Törs du int släppa grepen? Nu upptäckte han att han hade högaffeln med sig. Förargad slängde han ut den på backen. Det sjöng, när den svepte igenom gluggen; han kunde se hur det skälvde i den, när den högg i. Det var, som om också den haft en sträng och en ton. Det gjorde ont i strängen, och tonen ... Han fick hennes lukt i näsan. Tvärsigenom hödoften: en frisk men lite bisarr lukt; solbränd hud, tvål och vatten. Hon hade nyss tvättat sig, solbrännan var lite blek. — Jag skulle få se nånting? Hon sträckte ut handen. Tog den tillbaka. Satte den för munnen, som för att dölja tänderna eller tysta läpparna. — Vill du? Han kunde inte följa med. — Om jag...? — Ifall du törs? Hon skrattade till, slängde sig bakåt, ända fram till väggen — och innan han visste ordet av var hon försvunnen. Försiktigt hasade han sig till väggen och kikade ner. Det var ett hål i höet. Hennes kvävda skratt vägledde honom. Hålet gick snett ner. Han såg ut. Grepen dallrade alltjämt. Den hade förstås inte huggit i riktigt, snart skulle den vippa över. Det hördes gäll svallåt därute. Men också hummelmummel. Sss! susade det. Han gjorde sig smal och mjuk och gled ner efter henne. — Vart tog du vägen? Det var som ett rum eller en grotta av gräs. Någonting grått lyste igenom upptill och i hörnen, han förstod att det var stolpar och bräder. Han brydde sig inte om att fråga efter byggmästaren. Av spelet i hennes ögon och munvinklar att döma visste hon det nog. I den underliga belysningen visste han ett slag inte om hon också var av gräs: hon var alldeles grön. Han måste gnugga ögonen. Detsamma var förhållandet för henne. Hon låg på mage och kikade på honom: nu måste hon sätta sig. — Men? sa hon, halvt bestört. Bara i första ögonblicket, lyckligtvis: hallucinationen vek undan, och där satt Mirjam livs levande. — Hej Gabriel! — Mirjam? Han visste inte längre vad han sa och gjorde. Men hon kanske visste? Hon strök ner kjolarna över knäna. Hon drog upp benen. Hon satte ner handen i gräset bredvid sig. — Kom! sa hon. Och hennes röst var plötsligt lika mjuk som hennes rörelser. Det var en annan Mirjam. — Jag — vet — inte? gnällde han. Då sträckte hon upp händerna och drog honom till sig med lent våld. — Ä! Han sjönk, tyckte han, men det var ju också gräsgolv i rummet. På rygg en bit ifrån henne. Hon mönstrade honom — och kom efter. Böjde sig över honom: återigen fick han hennes lukt i sig, återigen hörde han hennes flämtande andning. Nu höll hon munnen öppen. Hennes stackars fula tänder. Håret föll fram och ner över ögonen på henne: då stirrade de på honom genom snår. — Mirjam? — Att du våga? — Va vill du? — Samma som du vill, Gabriel. — Som jag?! Hon strök undan håret. Han såg, att hon hade svarta fula naglar. Blanknötta knogar. Arbetshänder. Pighänder. Det var underligt? Nu var hennes ögon mörkgröna: källor i skogen med gräs i kanterna. 492