MIRJAM — He syntes på dej i morse! Nu var de svarta igen, strålarna: de sköt rakt igenom honom. — Mirjam! Hon fick tillbaka morgonens otäcka hesskratt. Han blev nästan rädd för henne. Hon spände sinnena: nu måste han vakna. Han sov... Naturligtvis! Han drömde henne; nu måste han tillbaka. Och så var det bråttom, för helvete. Om jag inte kommer opp nu, drar jag till. Hör du det, ditt helvete: släpp mig! Om du tror, att jag inte kan. Nej, därute var alldeles stilla och tyst, frånsett naturens egna kvällsljud. Det hade tassat som av steg och röster utanför, men det var inbillning av en som arbetat sig för trött. Nu smyger tattarpojkarna sig hit, hade han tänkt. Tänker ta byjesusen på bar gärning. Sen visa fram honom: ytterst på högaffeln där satt han fast. Sån är han! Ja ja ja, för...! (Som de skrikit efter honom.) Kritikens röst. Avundsjukans gälla toner. Och — sanningen. Sån var han: sant. Just sån. — Va tänk du på? Mirjam väckte honom med ännu en helt annan röst. — Mirjam... Stammande grötiga och meningslösa ord tog han på hennes kind. En rädd och lam beröring. — Mirjam? Hon blev glansig och spänd. Hård. En grön blixt zirrade över hennes båda pupiller. Hals-senorna stramade. Hon kom närmare med ansiktet. Ja, det var tattarbrunt, nästan biåsvart. Det fanns brunt också i hennes stenar till ögon. Och den bitsåriga munnen, nu såg han den. Den viskade: — Om du vill, förstås, Gabriel? Smärtsamt: — Ta i mej? När hon erkände att det var första gången, gjorde han samma bekännelse. Han ville inte forska efter varför hon då framställde sig så utmanande; hon visade, att hon förstått hans situation. Hon tycktes mera insatt än han. De hjälpte varandra så, att hon gjorde första gesten mot honom, och han gjorde efter på henne. Först måste hon stryka honom över axlarna, innanför skjortan. Hon undrade, om han inte bränt sig i solen, det hade ju varit så hett. Då undrade han detsamma om henne, och kände efter. Båda två rös vid beröringen. De höll greppet som två drunknande, vågade inte släppa på en lång stund. De satt med benen under sig som skräddare. Så förstod hon, att han verkligen bränt sig mycket illa. Hon måste se efter. Hon drog i skjortan. (Han släppte inte sitt tag, varken kunde eller ville.) Hon blev irriterad. ”Fan!” sa hon. Hon syftade på skjortan, som både satt naturligt fast under byxremmen och klibbade fast av svett. Han flämtade och svettades. Då han ingenting gjorde, började hon slita i svångremmen. ”Va gör du?” frågade han. Hon knäppte upp remmen. Men skjortan ville fortfarande inte följa med hennes ryckningar. Då helt sonika lossade hon byxhaken och tillochmed knäppte upp översta knappen. Han darrade och styvnade. ”Va gör du?” Hon krängde av honom skjortan och drog honom fram och ner, så hon kunde se. ”Ja, var he int det jag för-stog!” viskskrek hon. ”Du är röd som en gris!” Hon menade: en skållad gris. Han erkände, att det sved som en eld. ”Stackars dej!” jollrade hon. Så strök hon ansiktet över hans rygg och axlar, det gjorde så ont så han ville skrika. Hon var sträv och skarp, tyckte han. Det var som om hon haft sandpapper i hyn. Han förstod vad det var: de såriga läpparna. Ja; och nu måste han syna hennes solbränna. Hon vägrade att göra annat än sitta och vänta. Han strök av henne först klänningen, sen linnesbanden. Nej, hon hade inga sår. Men nu såg han, att hon ändå hade som små, runda bröst. Nu var de trötta att sitta i den ovana ställningen, de föll ner utan att 493