BJÖRN-ERIK HÖIJER ändra tagen. De vågade inte släppa en gång gjorda grepp. Höll varandra om skuldrorna. Tittade in i varandras ögon. Hur skulle de göra sen? De sa inte många ord. Men ändå kom de överens om, att det inte var synd. Det helt enkelt kunde inte vara. De tänkte båda, att byn nog skulle sagt annat. Men byn fanns inte i deras gröna rum eller grotta. I den fanns bara de två. De bodde i hö: klöver och timotej. Åt alla håll: grönt, starkt hetsande hö. Det var så mjukt — sen man väl övervunnit första rysningen. Som såriga flickläppar, ungefär. Det kittlade, om man nämligen kom emot det med bara lemmar. De låg en stund och skälvde. Vågade väl inte tänka på någonting; men kom en tanke av sig själv, ja så tänkte de bort den. Så började Mirjam kränga på sig och böka. ”Va gör du?” ”Ja, va tror du?” ”Mirjam?!” Han måste fara upp och lägga ut kläderna under henne. Nu hade hennes ögon slocknat. Han följde hennes exempel. Hon öppnade sina knän. När han kom till henne, skrek hon till. Sen började hon gråta. Tattarpigan Mirjam. 494