MARIA WINE TVÅ PROSADIKTER Hellre regnet Regn! Regn! Regn! Regn som strilar ner i ett glittrande galler. Regn över ansiktet, milt kyligt. Hår som lockar sig, slokar, mörknar, hänger som svart tång. Jag glider på min cykel genom regn gallret, med cykeln som en skridsko över regnblanka asfaltgator, in under boulevardens dunkla trädhimmel. Träden viskar med regntungor, kysser varandras lövkinder, fäller tunga regnklockor. Regn i mun, mild och söt smak. Regnblommor på klänningen, som snart blir ett enda mörker, klibbande som en trasa kring kroppen. Jag har fått nog av regn. Mina ögon söker en port. Men först måste jag cykla genom den långa boulevarden, sen över en bro och ett stort torg innan jag kommer till gatan med de många portarna. Boulevarden är bred och lång och utan hus omgiven av kanaler som två silverband, vars yta prickas av regnets nålar oavbrutet. Jag cyklar på, regnet kyler. Blommorna i mina ögon stelnar. Bilarna kör väsande förbi mig. Nu är jag nästan framme vid bron. En båt tjuter, vill passera, men kan inte böja sin stolta mast för brovalvet. Bron måste öppna sin båge mot himmeln. All trafik stannar, står och tänker. Bron spärrar upp sitt gap. Regnet störtar ivrigt ner i tomrummet, fyller det med sitt strimmiga fall. Båten glider stolt genom öppningen, tjuter triumferande. Bron sluter åter sitt gap. Trafiken slutar att tänka. Cykelklockor och biltjut grälar med varann tills alla återfunnit sina platser i trafikens löpande band. Nu cyklar jag över det stora torget som är regnblankt, regntomt. Bara enstaka duvor vadar oroligt i regnvattnet nästan upp till buken, flyger plötsligt upp och sänker sig ner igen, stiger och sjunker som vinkande händer. 495