MARIA WINE Jag sträcker ut handen och svänger in på gatan till höger. Genast gör regnet en liten sjö i min handflata. Jag stiger av cykeln och går in i en port. Regnet slutar susa i mina öron. I porten är tyst och nästan svart, men jag ser skuggor röra sig. Cigarretter glöder till och ansikten upplyses. Det är män, enbart män som stirrar likgiltigt på mig med eldblommor i sina munnar. Jag känner mig ängslig och drar mig in i ett höm. Jag vill tillbaka ut till regnet. Hellre ut i regnets kyla än stå där i männens glödande tystnad! Jag gör en rörelse mot porten, men då hör jag en hes röst säga: Titta en sån liten regnkyckling vi fått hit! Hi! Hi! Och en man kommer fram emot mig. Jag ser mig omkring efter hjälp. Men de andra männen stirrar bara likgiltigt på mig. Nu är karlen så nära att jag kan känna lukten från hans ölmun: Min lilla regnkyckling! upprepar han och sträcker ut sin arm efter mig. Låt barnungen vara! säger en grov röst. Barnungen! säger den närgångna och böjer sig fram emot mig. Hon är visst ingen barnunge, hon är ju stora damen, vet jag. Hi! Hi! Han sträcker fram handen mot mig och jag känner handens skrovlighet mot min kind, just som jag rusar ut ur porten. Jag svänger mig upp på cykeln och regnet susar åter i mina öron. Regn! Regn! Regn! Regn som strilar ner i ett glittrande galler. Regn över ansiktet, milt kyligt. Hår som lockar sig, slokar, mörknar, hänger som svart tång. Men hellre regnets kyliga trygghet än en portgångs glödande värme! Var finns den trygga handen? Det finns inga fäder någonstans! Bara söner! söner överallt! Gråt som längtar till mörkret! Det finns överallt en flicka som plockar blommor med modershänder, som vågar språnget in i eldhavet, vågar stanna för att kyssa en eldtunga, men det finns också överallt en flicka som flyr genom en öken av sten. Vilken himmelskriande tomhet finns det inte! Det finns ett ljuvt blått hav av fåglar som plötsligt exploderar och faller ner som ett skrikande regn. 496