TVÅ PROSADIKTER Det finns en blomma som bara dricker vatten en gång i veckan, dess emellan sjunker den in i sina stendrömmar. Det finns händer som söker efter tryggare händer. Men var finns den trygga handen som inte söker? Nej, det finns inga fäder någonstans! Bara gråt som längtar efter mörkret! Svaghet som längtar efter styrka! Det finns havets tröstande vagga, men det hav jag känner till fruktar sina stormar. Din ångest, min ångest, vår gemensamma ångest är havets stormar. Det finns livbojar och räddningsbåtar. Det finns kryckor och paraplyer. Allt detta finns i överflöd! Men var finns det nakna modet utan fader eller moder? Var finns den djärva skönheten utan död? Var finns glädjen utan tyngd? Och vilka svarta drömmar drömmer den ensliga blå oljefläcken på havet? Det finns inget nu! Allting rinner, rinner bara ut i evigheten! Det finns inget du! eller bara du! Allting flyter, flyter. Det finns en mäktig översvämning. Du dränker mig. Jag dränker dig. Räddningsbåtarna har små klockor av silver. De blå oljefläckarna på vattnet är våra drömmande ögon. Nej, det finns inget du och inget jag! Det finns allt och evigheten. Det finns en blå oljefläck på havet med svarta drömmar. Det finns en svart oljefläck på havet med blåa drömmar. Det finns en farlig styrka som är miljarder människors svaghet. Det finns miljarder händer som inte har någon hand att hålla i. Nej, det finns inga fäder någonstans! Men det finns en evighet. Evigheten framåt och evigheten bakåt: En evighet som håller sig själv i handen. 2 BLM 1953 VII 497