HISTORIEN OM EIFFELTORNET Joakim: Men det hindrade honom inte att tänka så här: Om alla andra torn i världen står där dom står i alla år tills de ramlar omkull av den ena eller andra orsaken, så varför ska jag göra det. Marthe: Men han slogs genast av dåligt samvete och tänkte: Det är min plikt att siå här. Joakim: Så tittade han sig omkring och upptäckte Seinen nedanför sina fötter. Och inte nog med det, han upptäckte att mänskor klädde av sig och hoppade i vattnet, att de badade. Nu vet jag, tänkte han, jag vet precis vad jag längtar efter mer än allt annat! Marthe: Han ville bada så klart. Joakim: Vänta lite nu, mademoiselle. Riktigt så enkelt var det inte. Marthe: Förlåt mig. Joakim: Vissa tidiga höstmorgnar alldeles i gryningen brukade det blåsa från väster och det var den bästa vind Eiffeltornet visste, för den doftade på ett alldeles särskilt sätt och den gick genom hans järnbalkar med mild styrka. Den var sval men aldrig kall, ljum var den och fuktig, den fick alltid underliga känslor att röra sig i järnkalotten (som var en gammal omgjuten pansarkryssare). Det var havsvinden som kom utifrån Atlanten in över Bretagnes klippor men som upplöstes och försvann i jordvärmen strax bortom Paris. ”Det där med plikt är nog bra” tänkte Eiffeltornet ”men nu är min hemliga oro och trånad så stark att jag inte längre kan stå kvar här i hettan. Jag kan bara inte. Meningslösheten i detta löjliga pliktliv är alltför uppenbar.” Och så riste han på sig helt lätt så att alla mänskor blev vansinnigt rädda och rusade ner ur tornet, hasande och haltande och tumlande om varandra. Fem personer slog ihjäl sig. Marthe: Så sorgligt monsieur. Skulle det vara nödvändigt. Joakim: Det är själva logiken i den här historien och nödvändig för fortsättningen. Tornet upptäckte inte de döda utan gav sig raskt på väg västerut. Marthe: Det blev väl en oerhörd uppståndelse. Joakim: Om! Hela världen var inom några få dagar informerad om denna fruktansvärda händelse och en hetsig debatt började för och emot. Marthe: För och emot vad? Joakim: Jo, några personer med en berömd författare i spetsen steg nämligen upp och tog tornet i försvar. Men det skulle de aldrig ha gjort. De möttes av en storm av ovilja och indignation och författarens böcker såldes slut från förlaget. Marthe: Men vad gjorde Eiffeltornet? Joakim: Han hade gått ut och ställt sig i. engelska kanalen där det var som djupast, det enda man såg ovan vattnet var toppen på järnkalotten och trikoloren. Marthe: Jag tror han var lycklig. Joakim: Han förnam en större lycka än han någonsin trott att ett torn kunde uppleva. För varje dag sjönk hans ben djupare ner i sandbädden. Stora fiskstim seglade genom hans kropp, algerna smekte hans balkar med mjuka fingrar. Han tyckte att han nått sitt livs mål. Under tiden var det ett helsickes liv i franska nationalförsamlingen. I deputeradekammaren kom det till öppna slagsmål, konseljpresidenten blev tvungen avgå och tre regeringar bildades i rask följd utan att man kunde enas om vad man skulle ta sig till. Slutligen utsändes en deputation bestående av höga kyrkliga, militära och politiska dignitärer. En dag rodde de ut till tornet och talade länge och inträngande om Frankrike, äran, plikten mot fosterlandet, politiken, moralen, kommunikationerna och priserna på lantbruksprodukter. Ingenting hjälpte. Marthe: Det kan man ju förstå. Joakim: Men då reste sig en liten fiffig kardinal som dittills hållit sig tyst som muren och han började i lågmälta ordalag berätta om de fem döda. Alla blev mycket gripna. De efterlevande trummades ihop, det blev en hel bataljon, de rodde i stora båtar runt järnkalotten och bara tittade och tittade ... 499