METAMORFOS Fyra poeter ur en grupp PAUL ANDERSSON Miroir de Pergure Själva dagen fäller sina vingar här sjunker mot sin vilas rede. Dramer bländande som segel slår upp ur djupet. Genom vindilsnabba akter klättrar ljuset, bryts dess skiftningslösa flöde. Oupphörliga som vinden fladdrar djupets budskap, blänker med ett stim av bruten tid, lyser i en scen med frätande förödelse Oförlikneliga öden utan del i verkligheten såg i detta stumma spel sin enda värld. Ständigt återvände de till rörelsen bland skuggorna där varje hemlighet blev ointaglig varje uttryck gjutet och förenklat till en bild det egna ögat ensamt nådde När de fört hit sitt liv med alla enskildheter när huden endast brann för tolkning mellan världarna tog blicken liv, såg de igenom grönskans dok Över djupets vattring löper ständig växling Bortom år och dagar lever här snabba, skymtande de ögonblick som livet krossat ur sin tid, de återger de drag som tömda på sin varelse förfrusna stelnat till en känslas mask. Men. Märk den spröda glansen se hur ytan tvekar, bryter ramens svaga gulddekor, ger ett ansikte tillbaka Ödsligt åldrade återger de spända dragen som i smitta djupets gröna skuggpest, all förtvivlans skurna elfenben. (Ur ”Berättarna”) 501