METAMORFOS INGVAR ORRE Sex dikter till Anne-Marie I Utmed din hals vill floderna rinna, mot din skuldra dagar och nätter vila. Min stad har jag byggt i ditt ansikte nu — än brinner några ljus i fönstren. Och det är natt, och någon har ställt ut sitt instrument; toner — som anslag lätta — svingar sig högre än vindar och moln. Allt är stilla omkring. Gryningen nalkas. Du står där rak och väntar soluppgången, då fåglar ska falla som händer från himlen. II Var du vid min sida då? — träden hade slocknat ut, blott nattens fåglar sjöng. Hörde du mig tala om ord som ej går att fånga och vindar som aldrig når fram? — vinden bar svart färg och kom ur mörkret. Jag såg ett berg bestiga horisonten bortanför fält och skogar. Svara mig sedan du svarat på dessa frågor: har du trätt in med mig i någon omätlig sekund, då natten stod orörlig och drömde, och varje sten på marken blänkte som en sjö? 503