METAMORFOS III Två kvinnor bor i ditt hjärta. Den ena är ljus och skrattar — hon kan aldrig förstå vem jag är. Den andra speglar sitt ansikte i natten och talar aldrig. Sedan du gått står jag kvar vid stranden och märker hur havet lösgör sig ur skymningen. IV Alla de sakta träden makar sig ut ur dunklet. Stela som statyer höjer sig granarna. Och det är stilla. I alla sjöar är sommar nu och gryningen suckar rolös. Du sitter vid havets sida — utskärgård och blomljus vila. Då kommer jag till dig åter, och vi är delar av samma sommartid, och vi är samma sommar, samma tid — med himlen bristningsnära spänd däröver. Det är i den stunden dagen fattar liv... Solen nalkas. Ljuset andas. Och som en tidig seglare far vinden bort mot andra vatten. V Hur ofta du har kommit, burit till mig ett ord ur dina ensamtankar — tvekande, som över ens gräns jag aldrig förstått. 504