METAMORFOS till en annan, en större skugga. Nu kastar vi armarna bakåt, utan att finna något, ut i en tomhet av minnen. (Till Dennis Creffield) II Kan krukan vara vackrare än vattnet? Kan en poets död upplysa världen? Dagen var av pärlemor, det var den vackraste dagen den vintern. En häst av ljus ondulerade himlen. Det kom ett brev från tomheten och snöns klocka upplöste sin rena doft i havet. Hör de blonda orden surra mellan diktens läppar, hör deras hjärtklappning, fontänens enkla kraft. En halmlykta svänger i den magiska trädgårdens flor, det är någon som noggrant studerar frukternas heraldik. Himlavatten, metrostation, förstad hoptryckt som ett bröst! Någon har dött i Paris, sina många födelsers stad, under hoppets sol, under en förvittrad kärlek. En sjuk hund stryker omkring utanför dörren. Jag ser dig: åldring med ljusa tankar, nervös och genomskinlig, ser dig lösas upp till stoft, ser dig driva bort som tunn rök eller snö, ett moln av svart snö i vita nätter. (Paul Éluard in memoriam) 506