ERICH HELLER KARL KRAUS Satiriker i en modern värld Konfucius tillfrågades en gång vad han först av allt skulle göra, om det överläts åt honom att styra ett land. Mästaren svarade: ”För visso skulle jag först av allt korrigera språket.” Hans åhörare förvånade sig. ”Vad har väl det med den saken att göra?” sade de. ”Varför skulle man korrigera språket?” Mästarens svar (i fri översättning) löd: ”Om inte språket är korrekt, så är det som säges inte just det som menas; om det som säges inte är just det som menas, så kommer det som borde göras att förbli ogjort; om detta förblir ogjort, så kommer moralen och konst och vetenskaper att förfalla; om moralen och konst och vetenskaper förfaller, råkar rättvisan i lägervall; om rättvisan råkar i lägervall, kommer folket att hamna i vanmäktig förvirring. Alltså får det inte förefinnas någon tvetydighet i det som säges. Detta är det viktigaste av allt.” Detta var det viktigaste av allt för den österrikiske satirikern Karl Kraus. Han undersökte det språk som skrevs och talades av hans samtida, och fann att de rättade sina liv efter felaktiga idéer. Medan han lyssnade till vad de sade, upptäckte han de orena motiven till deras handlingar; medan han läste vad de skrev, insåg han att de var på väg mot undergången. Den språkliga strukturen i en utrikeskorrespondents artikel avslöjade för honom mer om det politiska läget än den konferens som artikeln handlade om. Diplomaterna hade kanske sina skäl att vara optimistiska, men olycksbådande tecken — felaktiga konjunktiver och oriktiga böjningar — skymtade i deras refererade tal. Världens förhoppningar, som proklamerades i försäkringar om god vilja, grusades framför ett hejdande, felplacerat komma, och mänsklighetens högsta förväntningar gäckades genom att de språkligt var förbundna med en kliché. För Karl Kraus hade fraser större betydelse för frågan om krig eller fred än det antal kanoner var sida förfogade över, och fast han avvisade politikernas förutsägelser såg han försynens hand i placeringen av en relativbisats. Karl Kraus’ satir kan knappast förstås utanför dess eget medium. ”Det tyska språket”, sade han, ”är det djupaste av alla språk, men det tyska talet är det grundaste.” Och det är sant att Karl Kraus’ verk skulle vara otänkbart på något annat språk, otänkbart därför att hans tankar inspireras av kontrasten mellan hans tro på orden och de icke troendes tal; och det är tyskan som erbjuder största spelrummet både för denna tro och för dess bespottare. Hans tänkande var en upptäcktsresa i ordens rike. Intet annat västerländskt språk tilllåter äventyr i sådan skala, eftersom alla andra språk har blivit grundligare utforskade, granskade och reglerade. Det som i modern engelska kan vara en brottning med ord, blir i tyskan till en väldig sammandrabbning, med mer ärorika segrar och mer förhärjande nederlag. Och det som i ordens vardagstillvaro är en stilla promenad i en engelsk park, är i tyskan en vågsam expedition ut i farofyllt område. Medan den engelske författaren eller talaren under långa sträckor av sina språkliga utmarscher skyddas av de allmänt antagna 507