ERICH HELLER KARL KRAUS språkreglernas takt och visdom, löper hans tyska kollega risken att genom klangen och rytmen i sin första mening avslöja sig som en idiot eller en förbrytare. Om Hitlers tal hade varit tillgängliga för västerlandet i sin obeskrivliga originalform, kunde vi kanske ha besparats ett krig. Ty det senaste kriget orsakades delvis av Hitlers oskyldiga översättare, som i sin polerade och diplomatiska engelska eller franska oundvikligen misslyckades med att återge originalets diaboliska resonans. Endast tyskan erbjuder i all sin ökända långrandighet sådana genvägar till mänsklighetens slutstationer. Det var Karl Kraus som kände dem alla. Han föddes 1874 som son till förmögna judiska föräldrar i en liten stad i Böhmen. Större delen av sitt liv tillbringade han i Wien, där han dog 1934. År 1899 grundade han tidskriften Die Fackel. I den publicerade den unge Franz Werfel sina dikter; andra bidragsgivare var Else Lasker-Schüler, Frank Wedekind, Peter Altenberg och Wilhelm Lieb-knecht. Men snart skrevs alla bidragen av redaktören själv — satiriska essayer, aforismer och dikter. Emellanåt samlade han sina alster efter vissa motivkretsar och gav ut dem i bokform. Resultatet blev sju volymer essayer, tre volymer aforismer och nio volymer dikter. Det centrala i Karl Kraus’ verk måste emellertid anses vara hans väldiga drama om det första världskriget, ”Die letzten Tage der Menschheit”. På dramatikens område följde fem mindre, satiriska skådespel, reviderade översättningar av ett antal av Shakespeares tragedier och komedier, nya versioner av librettona till Offenbachs operetter samt bearbetningar av en del av Nestroys komedier. Vad var det som inspirerade honom till en sådan enorm produktivitet? Svaret är Ham-lets: ”Ord, ord, ord.” Och kommatecknen mellan dem; och gärningarna som de leder till; och gärningarna som de lämnar ogjorda; och ordet som var i begynnelsen och framför allt orden som var i slutet. Dessa ord stod tryckta i tidningarna. Därför blev tidningarna ett av Karl Kraus’ huvudteman; och de människor som skrev dem och de ting, om vilka de skrev: samhället, domstolarna, sexualitet och moral, litteratur, teater, krig, handel och köpenskap, kort sagt hela den värld som får liv av en rubrik, organiseras av en ledande artikel och säljs av en annons. Men hans kontrasterande tema var de ord som bildar ett drama av Shakespeare eller en dikt av Goethe. På så vis blev Europas kultur och dess ära, förräderiet mot denna kultur och dess undergång, hans tema bakom alla andra teman. Medan Karl Kraus utforskade det samtida ordflödets labyrinter, tappade han aldrig den röda tråden. Hans syfte var att ”för själva den åldriga tidens väsen blotta dess utformning och betryck”. I början av hans karriär som satiriker föreföll hans ämnen vara av föga mer än lokalt intresse, men eftersom lokaliteten utgjordes av Wien var det hjärtat i ett europeiskt kejsar 508