KARL KRAUS döme som undersöktes och befanns vara sjukt. Hans Wien erkändes villigt som världsturis-mens omhuldade stad, men för hans blick dansades valsen i skuggan av domens dag, die Heurigenstimmung övergick i en evighetens dagenefterstämning och vid slutet av Kärtnerstrasse kom passagerarna till samma vägskäl där en kung av Babylon stod. Karl Kraus hade osvikligt öra för två slags ljud: stadens vardagstal, som han satiriskt återgav med häpnadsväckande precision, och profetians språk, vilket han urskiljde som ett dämpat ackompanjemang; det understödde skenbart det banala småpratet men tvingade därpå plötsligt över det i en ny tonart med den djupaste innebörd. Plågat av den påtagliga banalitetens förvirrande körsång stämdes hans inre öra i harmoni med det Absoluta. Folk skvallrade om kriget, men han hörde dem klaga över förlusten av sina själar. I varje gathörn begicks högförrädiska handlingar. Tidningspojkarnas rop, när de med gåtfulla vokaler skrek ut sista upplagan, förvandlades till monstruösa hotelser mot människans andliga trygghet eller till ångestskrin ur de svartaste djupen. Denna metamorfos av det vardagliga skall alltid förbli en av de största bragderna inom det tyska språket. Ty den teknik som Karl Kraus utnyttjade — om det nu var fråga om teknik — var bokstavlig citering; och kontrasten uppnåddes inte genom att han siande höjde rösten eller använde sig av profetiska ordalag, utan helt enkelt genom att han satte in det vardagliga i ett nytt sammanhang. Han tog det lättsinniga på allvar och upptäckte att läget var desperat. Ja, han ”fantiserade”, men hans fantasier var av enklaste slag. De bestod i att han antog att det fanns naturliga kulturtillstånd och självklart korrekta uppförandenormer; till exempel att blygsamhet anstår den medelmåttige — och genast märkte man att medelmåttan hade stigit till demoniska höjder, varifrån den regerade världen. Han antog att samtidens framstående tyska författare och journalister skrev på tyska, och tyska språket gav till svar att de var illitterata. Han behandlade domstolarnas verksamhet som om den grundade sig på moraliska övertygelser, teatern som om den sysslade med den dramatiska konsten, tidningarna som om det var deras avsikt att ge korrekta upplysningar, politikerna som om de ville främja det allmänna bästa, och filosoferna som om de sökte sanningen. Den satiriska effekten av dessa ”fantasier” var tillintetgörande. I jämförelse med den profetiska kraften hos denne satiriker, som stödde sig på det tyska språkets vitalitet och traditioner, var den moraliserande estetiken hos hans samtida, profeten-skalden Stefan George, bara infall och ytliga spiritualiteter, framförda med orimligt allvar vid en utdragen heroisk karneval. Medan Stefan George uppförde prålande slott av ord och hissade utstuderat mönstrade skön-hctsfanor, levde Karl Kraus i språkets gamla hus, lyssnade till krigslarmet utanför och förstod att det nu gällde att vara nyktert vaksam; och som fanor kunde näsdukar duga, där det gräts. Men det förekom också festliga högtider. Framför allt fanns Karl Kraus’ diktning. En del av den hör ihop med hans satiriska kampanjer och kan sägas utgöra marschmusiken vid hans andes korståg. Men den viktigare delen av hans diktning är avskild från satiren och löper samman med den endast vid källan för den gemensamma inspirationen — språkets mysterium. Vid ett första ytligt bedömande kan den klassificeras som ”Epigonen-dichtung”, och det är just vad han själv i viss mening kallade den. Den bestäms av den tyska diktningens historia från Goethe till Liliencron, men förbigår den skald vars genialitet skulle dirigera, och feldirigera, utpräglat moderna strömningar, nämligen Höl-derlin. Han måste förbli utanför Karl Kraus’ poetiska sfär, ty i och med Hölderlins senare och största verk avviker diktningen från sina klara tyska traditioner och uppnår undret att låta stumheten brista ut i tal. Om Goethe hade 509