ERICH HELLER sin egen Tassos förmåga att uttrycka sitt lidande och att göra detta trots att insikten om lidandet nått en nivå där andra skulle ha tystnat av ångest, så sökte Hölderlin och fann ofta underbart nog det ord, varmed ångesten förkunnar sin egen tystnad utan att bryta den. Paradoxen är i sanning skrämmande, lika skrämmande som den andliga nöd den är ett uttryck för. Om inte detta under överträffas av ännu ett (vilket av några anses ha inträffat i Rilkes sista fas), leder vägen från Hölder-lins diktning antingen till själva tystnaden eller till poetiska upptåg, till det mångordiga pladdret av sådana som aldrig har lärt sig att tala eller att tiga, eller till den professionella extasen hos själar som är utom sig endast därför att de ständigt är obeboeliga. Karl Kraus’ diktning å andra sidan är det talade språkets poesi. Han låter aldrig sin ande verka i trakter bortom den början som begynte med ordet. Men där är han hemma och vid sitt ”Ursprung”. Det är denna början som är hans mål. Han är identisk med den ene av de ”Zwei Läufer”, de två löpare, som i hans dikt med samma namn tävlar om segerpriset; den ene som kommer från Ingenstans, når sitt mål, medan den andre, som börjar från början, från ”der Ursprung”, dör på vägen men ödmjukt och likväl triumferande förverkligar sitt syfte: Und dieser, dem es ewigt bangt, ist stets am Ursprung angelangt. Likväl skulle det vara ett misstag att vid tolkningen av denna dikt låta sig påverkas av den uppenbara tankelikheten med Eliots ”In my beginning is my end”. Karl Kraus umgicks inte med sankt Johannes av Korset. Han var inte tillgänglig för mysticism, och vad beträffar psykologi ”förenar jag i mig en stor begåvning för psykologi med den ännu större begåvningen att bortse från ett psykologiskt tillstånd”, sade han, eller: ”Psykoanalys är den sjukdom, för vilken den gör anspråk på att vara boten.” Det var Nietzsche som definierade mysti cismen som ett giftermål mellan skepticism och längtan efter det trandenscenta. Karl Kraus var fri från bådadera. Hans ”Ursprung” var den kraft som fått sitt uttryck i de renaste formerna av mänsklig kultur. När han studerade dem, försvagades hans syn aldrig av skepticism. De var självklart äkta om de hade språkets välsignelse, det språk om vilket han naivt trodde att det kunde uttrycka allt som var värt att uttryckas och var oförmöget att bedraga den som talade det ärligt. Han ansattes inte av misstanken att det kunde finnas en ”djupare sanning” under det som sålunda sades sannfärdigt — transcendentalis-mcns och psykologiens envisa misstanke. Själva misstanken föreföll honom misstänkt och i sin samtida värld hade han ringa svårighet att visa, att den likt en osund dimma steg upp från språkets förfall. Enheten mellan tinget och ordet, mellan förnimmelsen och dess uttryck, som är diktningens innersta väsen, har i Karl Kraus’ dikter en avgjort erotisk karaktär. Han var förälskad i språket, men inte med den promis-kuösa kärlek till ljud som så varmt uppmuntrades i symbolisternas kretsar. Hans lidelse var inriktad på något mer konkret — på ordens kropp och själ. Ämnet för hans dikter är ofta språket självt och likt en sann älskare trodde han på sin kärleks renande inverkan. I det mest slående epigram som han riktat till denna sin älskade, uppträder hon som en sköka omvandlad till jungfru genom just hans närmande: Mit heissem Herzen und Hirne naht’ ich ihr Nacht für Nacht. Sie war eine dreiste Dirne, die ich zur Jungfrau gemacht. Och i en rimmad tour de jorce om rimman-dets väsen definieras i de mest minnesvärda raderna rimmet som landningsplatsen för två tankar som har funnit varandra i ömsesidig harmoni: Er ist das Ufer, wo sie landen, sind zwei Gedanken einverstanden. 510