KARL KRAUS Det är avslöjande att harmonin råder mellan två tankar, ty en stor del av Karl Krans’ diktning är ”Gedankenlyrik”. Likväl skulle det vara vilseledande att tänka på Schiller. Karl Kraus’ lyriska tanke är lika konkret och sinnlig som alla de ”objekt” vilka någonsin har införlivats med den poetiska diktionen. Hos honom växer både träd och tankar i klara former upp ur språkets mylla, och både tankar och källsprång stiger och sjunker med den regelbundna rytmen hos en natur som andas genom konstens mun. Och det är sannerligen inte endast mot bakgrunden av tänkarens tanke och satirikerns herkuliska möda som de ögonblick, då hans diktning mildras i renaste lyriska koncentration, blir så djupt gripande. Tvärtom stegras det intryck de gör av den energi som lösgjorts genom en kortvarig befrielse från den mödosamma uppgiften. Ja, det finns så många rent lyriska dikter att de räcker till för att ge sin skapare anseende som en diktare av första rangen, dikter där världen belyses av den frid som ryms i den fulländade harmonin mellan människan, tingen, ljuden och rytmerna, så att vi ingenting mer kan önska oss: Staunend stand ich da und ein Bergback rinnt und das ganze Tal war mir wohlgesinnt. Eller också så, att vi önskar oss allting i en förlorad kärleks cadenza och övergivenhet: Wie mag es sein, aus meinem Feuerkreise geflohen sein! Nun zieht nach ungewohnter Weise die Seele auf die lange Reise allein. En annan del av Karl Kraus’ diktning var hans Poetiska Teater. Han ”grundade” den som protest mot samtidens industrialiserade storstadsteater, där uppfinningsrika producenter och belysningsmästare, skickliga dekorationsmålare och kostymtecknare, ljudillustratörer och diktatoriska massregissörer hade blivit de verkliga huvudpersonerna. De förmådde inte se Macbeth för Birnams skog, och medan den förre var en dålig skådespelare skapades den senare av en förstklassig landskapsarkitekt. När Reinhardt drömde sin Midsommarnattsdröm var lysmasken det viktigaste. Poesien fick klara sig på egen hand och gjorde det också lika tafatt som en oinbjuden gäst. Den Poetiska Teatern sökte återställa jämvikten. Den visste inte av några iscensättningar, dekorationer och ensembler. Karl Kraus var den ende aktören. Han satt vid ett bord och läste ”Kung Lear”, ”Timon” eller ”Lika för lika”: ... My Business in this State Made me a looker-on here in Vienna, Where I have seen corruption boil and bubble Till it o’er-run the stew ... Naturligtvis excellerade han i att framföra Shakespeares harmsna utfall och smädelser, men medan åhörarna kände att världen aldrig skulle hämta sig från de sår som tillfogats den av Timons förbannelser, iordningställde Karl Kraus med en oefterhärmlig gest scenen för den rena tillgivenheten och ömheten. Hans stämma, ansikte och händer var perfekta instrument som förmedlade alla de stämningar vilka ryms mellan själens mest lidelsefulla förnekanden och dess mildaste bedyranden. Omfånget hos hans dramatiska uttrycksfullhet motsvarades av säkerheten i hans poetiska förståelse; han uppfattade bönen i Claudius’ ”Abendlied” likaväl som Tersites’ hädelser, det milda patoset i Hauptmanns ”Hannele” och den storslagna heroismen i Goethes ”Pan-dora”, på deras respektive plan och återgav dem med noggrann inlevelse. Det var vid sådana tillfällen som man klarast insåg att ”ensidigheten” i hans satiriska inriktning blott var ena sidan av en åskådning, på vars andra sida fanns tron på ett liv som tryggades av sina egna rikedomar och försvarades genom varje uppblossande av människans godhet och hennes reaktioners potentiella djup och renhet. 511