ERICH HELLER Och när han under senare år började ”uppföra” Offenbachs operetter, tycktes satirikerns ideala dramatiska enhet vara uppnådd. På honom gjorde Offenbachs satiriska kvickhet och charm ett starkt intryck. Den mogne satirikern förblev satiriker men återfann den oskyldiga förtrollning som teatern utövat under barndomens somrar, under de magiska timmar han som pojke tillbringat på ”das Sommertheater” och bevarat åt oss i dikten ”Jugend”: Da ward mir frei und froh vor bunter Szene. Liebte Madame Angot, schöne Helene. Blaubarts Boulotte und, nicht zu vergessen, Gerolstein, Trapezunt, alle Prinzessen. När Karl Kraus sjöng (nästan mer med ögonen än med rösten) och dansade (med ena handens fingrar) alla prinsessrollerna, som satirikern inte glömt sedan de avlägsna sommardagarna på kurorten Weidlinggau ”där himlen var blå och fjärilarna röda”, och när, medan han sjöng de sista raderna i det avskedsbrev som skrivits av en Offenbach-subrett: Lebe wohl! — Deine Perichole, die vor Liebe und Hunger vergeht, rösten dog bort i fattigdomens och kärlekens hela vemod men samtidigt smälte in i en mild och vänlig oändlighet där alla åtskilda älskande återförenas, då avslöjades hans satiriska skoningslöshet som den slumpmässiga uttrycksform till vilken en ofrånkomlig längtan efter nåd drevs av en korrumperad värld. Det är den satiriska åskådningens begränsning att den stöder sig på och framhäver en värld, vars hjärta löper risk att bli helt korrumperat. Satiren upphör på den punkt där hatet till världens missförhållanden blir irrelevant, emedan världen själv har upphört att vara värd någon kärlek. Denna punkt uppnås när absurditeten tar makten över det erfaren-hetsplan på vilket människan bildar sig sin uppfattning av ordning och normer, när rätt och orätt mister sin mening. Att det saknades ett kommatecken i den landsomfattande maningen: ”Deutschland erwache!” är en satirisk iakttagelse som är förspilld på en mänsklighet vilken i sin universella sömn var glömsk till och med i fråga om sina huvudsatser. Kommatecknen spelade inför en sådan slutpunkt inte längre någon roll. När Hitler kom till makten insåg Karl Kraus att detta innebar slutet på hans satiriska värld. 1919 sade han om ”Die letzten Tage der Menschheit”, att dess satiriska påfund och överdrifter endast var citat av vad som hade sagts och gjorts under krigsåren. Hitlers Tyskland kastade om läget; dess ord och gärningar var helt enkelt citat av satirikerns påfund och överdrev dem därigenom i otrolig grad. När de faktiska förhållandena tedde sig som en orimlig lögn, blev sanningen outsäglig. Om det behövdes något bevis på äktheten i Karl Kraus’ satiriska arbeten, så lämnades det av hans egen insikt om satirens nederlag. ”Mir fällt zu Hitler nichts ein”, blev hans förkrossande nonchalanta formulering av själens ångest, en formulering som också gav uttryck åt hans förakt för de otåliga beundrare som uppmanade satirikern i Wien att satiriskt spela medan riksdagshuset brann i Berlin. Det enda han publicerade år 1933 var ett fyrsidigt nummer av Die Fackel som innehöll hans avskedstal vid begravningen av en vän, arkitekten Adolf Loos. På fjärde sidan lästes en kortfattad poetisk tystnadsförklaring: ”Ich bleibe stumm”, som slutade med orden: ”Das Wort entschlief, als jene Welt erwachte.” ”Mir fällt zu Hitler nichts ein” var naturligtvis ännu en satirisk överdrift. Det var första meningen i ett nummer av Die Fackel som skrevs på sommaren 1933. Förberedelserna för utgivandet hann ända till korrekturstadiet, men Karl Kraus publicerade det aldrig. Nu är det tillgängligt som ”Die dritte 512