KARL KRAUS Walpurgisnacht”, redigerat av Karl Kraus’ förtrogne vän och litteräre testamentsexekutör Heinrich Fischer.1 De satiriska idéer som Karl Kraus i den inledande meningen påstår sig sakna, fyller en volym på 300 sidor. 1933 dolde han med avsikt dess existens. I ett nummer av Die Fackel, som har rubriken ”Varför Die Fackel inte utkommer”, vidgick och till och med citerade han det som i själva verket utgör de mäktigaste sidorna av ”Die dritte Walpurgisnacht”. Citaten upphör vid den punkt där det ovederläggligen fastslås att tystnad bör iakttagas. Vad som därefter följde blev radikalt förkastat som ett fullständigt misslyckande. Det var, sade han, helt och hållet omöjligt, alltför ”artistiskt” och därför berövat värde och verkan genom de dåd som på nytt begicks var dag efter föregående natts skrivarbete. Heinrich Fischers utmärkta edition är auktoriserad av Karl Kraus själv. ”Skulle del än en gång bli möjligt”, skrev han 1934, ”all läsa det som en gång skrevs, så kommer man först då att inse hur nödvändigt det var alt inte publicera det, och först då kommer läsarna att fatta en verklighet som vid det lagd sedan länge skall tillhöra det förflutna.” Har den tiden verkligen kommit? Har ridån gått ner för den tredje Walpurgisnatten? I så fall måste belysningsmästaren ha slumrat in, ty salongen ligger ännu i mörker. Eller har vi omärkbart övergått till en fjärde? Åtminstone en läsare finer det fortfarande svårt att helt smälta och anamma bokens verklighet — med detta menade Karl Kraus befrielsen från det inträffade genom det skrivnas konstnärliga mästerskap — på grund av närheten till de förhållanden som, enligt vad satirikern satiriskt hävdade, innebar satirens nederlag. Den fruktansvärda kapplöpningen mellan materialet och dess omsmältning tycks alltjämt pågå. Kanske ligger det till och med 1 Die dritte Walpurgisnacht. Kösel-Verlag, München. DM 19: 80. i materialets själva natur att det för evigt kommer att motstå alla försök att höja det till elt plan som tillåter ett artistiskt begrundande. Ty det är vida mer än blott och bart material: det är i sig självt perverst förverkligad konst, ett ne plus ultra av infernaliskt förandligande av verkligheten. Ja, det har ”ägt rum”, men gjorde det i en värld alltför tätt befolkad av verkliga demoner för att ge rum åt den konstnärliga fantasiens befriande verkan. Det var en värld som hade förvärvat en ojämförlig egen fulländning, omöjlig att uttrycka i terminologisk kontrast mot t.ex. Goethes värld. Ändå är det just framförandet av detta tema som gör ”Die dritte Walpurgisnacht”, jämte Theodor Haeckers ”Tag- und Nacht-biicher”, till den enda på tyska utgivna bok som, skriven vid tiden för Hitlers herravälde över Tyskland, blottlägger rötterna till en oro som föreföll andra knappt mer än oroande. Om bokens yttersta insikt blir att språket står vanmäktigt inför händelserna, så tillkännages denna abdikation med en ordens makt som är helt ouppnåelig för dem vilka aldrig blev övermannade och stumma. Det finns emellertid i ”Die dritte Walpurgisnacht” scener där satiren återerövrar sina forna välkända marker. De skildrar andens självförnedring hos filosofer och författare som offentligt anpassar sig efter ”nyordningens” krav. Deras bedrifter, satiriskt förevigade av Karl Kraus, är av den art att deras rykte i ett samhälle som är allvarligt intresserat av sina tänkares intellektuella integritet, skulle bli för evigt tillspillogivet. Likväl tycks de med ohämmad energi ha överlevt till ”bättre dagar”. Om ”Die dritte Walpurgisnacht” — om också blott till följd av en första missuppfattning av dess djupare innebörd — lyckas blanda en smula skepticism i den obegränsade tyska respekten för tänkare som Heidegger eller författare som Gottfried Benn, så har den börjat lära ut den viktigare lärdom den har att ge, den som rör språket och tystnaden. Copyright 1953 The Times Literary Supplement. Översättning av Torsten Blomkvist. 3 BLM 1953 VII 513