BENGT ANDERBERG EN MORGON FÖR 100 ÅR SEDAN Gatorna var lugna, tysta och solbelysta, i en av dessa stämningar då man förmodar att livets hemlighet när som helst skall avslöjas. Det avlägsna bullret av en vagn vid torget väckte alla själens förväntningar, en flock av skimrande duvor omsluter kyrktornet som en krans av minnen ... Vid kajen låg en liten vit ångare och inväntade sin avgångstid, och på dess akterdäck befann sig den mannen som jag tänker på. Han gick av och an med den långa, svarta rocken fladdrande kring knäna, som om han förberedde en predikan. Händerna höll han i fickorna, händerna fäste sig vid några saker som han hade med sig hemifrån, näsduken, den lilla pennkniven, en fågel av porslin som hade tillhört hans yngsta dotter. Mannens ansikte drog ihop sig under den dubbla belysningen från himlen och vattenytan. Nu kom roddbåtarna in på älven, fyllda med fisk, och måsarna svänger på höga, böjliga stänglar efter dem. En guldkupol splittrades och sjönk till ro igen, just innan ångaren lämnade kajen. En reflex från en hyttventil gled ned i vattnet längs den slem-miga stenväggen i guld, grönt och grått och försvann som ett knivblad i bottenslammet. Båten glider bort genom kölvattnets veka spillror. Små öar kommer fram med hus och samhällen i klara färger. Flaggorna slog över taken och den friska kaffelukten virvlade kring. Horisonten löste upp sig i en grå rök med fåglar och luftspeglingar, svävande uddar. Det var på en gång varmt och svalt, två landskap möttes på vattnet, ejdrarna slog ned med ett overkligt fras och stänk i det svala vattnet och färdades över till det varma. Långt bakom ångaren krympte staden under en ofantlig sky av dunst, en fasansfull luftkloak. Han steg upp på relingen, stod där och höll sig fast i en av de lodräta stängerna som höll upp överbyggnaden eller ledde till den. Pulsens små vibrationer i hans hand mötte de avlägsna ekona i metallen av ångmaskinen och propellerns arbete. Den andra handen trädde upp ur fickan, man såg att han hade ovanligt långa fingrar, han håller porslinsfågeln mellan tummen och pekfingret. Han släppte taget om järnstången och slod ett ögonblick fritt på relingen, vacklande som för vinden. Sedan öppnade sig plötsligt den svarta rocken och han föll ned som mellan ett par grova vingar. I fallet fastnade hans ena sko vid relingen och brast med ett litet förargat, krasande ljud, den lossnar igen och drar upp en svart strimma längs fartygets plåtar, en långsam blixt. Nästan ljudlöst föll han ned i vattnet. Kläderna bredde ut sig kring honom och tycktes några sekunder hålla honom flytande, sedan vände han sig eller kanske vändes, man såg den breda klockkedjan glimma under vattnet och han suges raskt tillbaka mot aktern där propellern brusar. Detta är novellens originalversion. 514