BENGT ANDERBERG EN MORGON FÖR HUNDRA ÅR SEN Gatorna låg stilla, rofyllda och dränkta i solljus — en sån där stämning då man nästan väntar att livets mysterium ska uppenbaras vilket ögonblick som helst. Det avlägsna bullret från en kärra på salutorget väckte ens hemliga förväntningar, en flock skimrande duvor omslöt kyrkspiran likt en krans av minnen... En liten vit ångbåt låg vid kajen i väntan på avgång, och på akterdäck befann sig den man jag avser. Han stegade fram och tillbaka med den långa svarta rocken flaxande kring knäna som om han läste in en predikan. Han höll händerna i fickorna och de slöt sig om de föremål han hade tagit med hemifrån —■ en näsduk, den lilla pennkniven, en porslinsfågel som hade tillhört hans yngsta dotter. Mannens ansikte drogs samman i det dubbla ljuset från himmel och vatten. Så visade sig roddbåtarna på floden, fyllda av fisk, och måsarna kom cirklande efter dem liksom på långa böjliga stjälkar. En gyllene kupol sattes i dallring och sj önk till vila igen strax innan ångaren lämnade kajen. Återskenet från en ventil gled gyllne, grön och grå längs den slemmiga stenväggen och försvann som ett knivblad i slammet. Båten gled bort genom kölvattnets mjuka droppstänk. Små öar med hus och byar steg fram i klara färger. Flaggor vajade över taken och doften av nykokt kaffe svepte in i lätta virv lar. Horisonten upplöstes i grått dis med fåglar och hägringar, svävande landtungor. Det var varmt och kallt på samma gång, två landskap som möttes på vattenytan, och ejdrarna flög med ett overkligt vinande och plask ner i det kalla och hävdes över till det varma. Långt akterut krympte staden ihop under ett ofantligt ångmoln, en vidrig luftkloak. Han klättrade upp på relingen, stod där och höll sig i ett av de lodräta stagen som bar upp överbyggnaden eller bara ledde dil. Pulsens vibreringar i hans hand möttes av det fjärran ekot i ångmaskinens metall och propellerns dunk. Hans andra hand drogs upp ur fickan och det märktes att han hade ovanligt, långa figrar. Han höll porslinsfågeln mellan tummen och pekfingret. Han släppte järnstaget och stod där ett ögonblick utan stöd, liksom vajande för vinden. Så öppnades plötsligt den svarta kappan och det var som om han föll ner mellan ett par yviga vingar. Ena skon fastnade vid relingen då han föll, veks med ett litet vresigt knarr, kom loss igen och drog en svart strimma längs fartygsplåten, en svag blixtkontur. Han föll nästan ljudlöst ner i vattnet. Kläderna böljade ut omkring honom och tycktes några korta sekunder hålla honom flytande, så svängde han runt eller svängdes kanske, den breda klockkedjan sågs glimma under vattnet och hans sögs snabbt bakåt mot aktern och den piskande propellern. Denna version av Bengt Anderbergs novell har tillkommit så att berättelsen översatts till engelska och därefter som ett experiment och en kommentar till vår enquéte i detta nummer åter översatts till svenska av en känd översättare, som inte sett originalet. Se kommentarer på s. 483. 515